’’Le åt mig igen, Snälla Le Och Tina Upp Min Kropp.
Jag lät tiden läka mina sår, (Även Om Dom Inte Är Läkta)
Och jag lät höstens löv torka min kind, (Även Om Den Inte Riktigt Blivit Torr Än)
Musiken är det som får mig att somna på natten,
Eftersom Att Du Inte Längre Är Tillgänglig
Kuddens mjuka fjädrar och täckets varma påslakan är det enda som håller om mig,
(Eftersom Att Din Famn Är Nu Bortom Horisonten)
Och Jag Är Här Alldeles Ensam I Mörkret, Du Tog Lampan Som Lös upp Mitt Liv
Och du tog verkligheten ifrån mig, Det Enda Som Är Verkligt Nu Är Smärtan.

Bortom
Horisonten
Andas
Du
Med
Dom
Dära
Andetagen
Som
Jag
Givit
Dig,

Och Jag Ska Flyga Med Mina Trasiga Vingar För Att Hitta Dig,
(Även Om Jag Vet Att Jag Bara Kommer Kraschlanda)’’