Så många gånger har jag inväntat dina ord,
också om natten när du sover
ute bedyrar stormen ett högljutt Nej,

du som ännu har skärpan klar och tydlig,
visa mig den tysta svarta jorden,
för var du inte av jord kommen?

var är kvinnorna med många namn,
de vars röster höres ur myllan,
våra systrar födda ur synd

var det när himlen brast som jorden föddes,
så varför klaga om likgång
här rinner floder fram bland bukter och sund,
är det inte det du vill, beträda allt som närt dig?

Har du någon mer önskan än att driva dagg ur morgonljuset
att nära livets längtan efter sig själv, dess uppkomst och varande?

men likväl blöder du, den röda jorden blöder under mina fötter,
tusen år av frånvaro, speglar sig i det timliga,
för visst är det marken som höljer historien

gräv och du ska finna,

tystnaden ropa.