Du måste hata mig!
Du får hata mig!

Bakom orden anades
nakenhet, rädsla
misslyckad mamma

Nej, jag hatar dig inte.
Jag har aldrig hatat dig.
Kommer aldrig att hata dig.

Men jag har varit ledsen,
sårad, sviken, besviken, kränkt
känt sorg, frustration, utanförskap
oönskad, oälskad

Efter dryga tre månader
bröts tystnaden
det länge bidade samtalet
fann äntligen plats

Dottern hade fått nog
av moderns bestraffning
av moderns förskjutning
ja, förvisning av dottern

Persona non grata

Gammal stamkultur
att ut ur stammen förvisa
den som bröt mot regelverket
Tabu för övriga stammedlemmar
att med den förvisade kommunicera

Ett helt livs tigande
om misshandel
psykisk och fysisk
fann äntligen ord

Den upptagna mamman
fångades i rätt ögonblick
en dag då
tid fanns
lugn fanns
örat fanns

Dottern skakade, darrade
med gråt på lur
då samtalet inleddes
Jag har något att prata med dig om
har du tid

Auktoritetsskräcken
inpiskad sedan
tidiga barnaår
förbyttes till
saklighet
och lugn

Jag accepterar inte

att du inte pratar med mig

att jag på detta sätt bestraffas
när du tycker illa om
något jag sagt eller gjort

Skall du fortsätta med detta
gamla livslånga mönster
gentemot mig
blir detta vårt sista samtal

Vill du ha fortsatt kontakt med mig
behöver vi kommunicera
prata ut
även om svåra saker

Dialogen växte
frågor fick svar
Minnesförlust
skapade förvåning

Plötsligt var dottern vuxen
vuxen sitt ansvar mot
sitt inre kränkta, skändade barn

Törstande inre barnet fick
den upprättelse, omsorg, kärlek
som förvägrats henne under
stigmatiserade barnaåren

Nej jag hatade dig aldrig
i mitt huvud förstod jag
att du gjorde så gott du kunde
att du gjorde ditt bästa
utifrån vad du hade varit med om
utifrån den kunskap och förmåga du hade

För i sitt inre
hade dottern länge förstått
att den skrämmande mamman
i sitt inre
var ett litet förskrämt barn
inte vuxen nog
att med kärlek fostra
egna barnen
utan rädslan styrde
att med hot och straff
svidande, svingande tillrättavisningar
prägla fram gott uppförande
framgångsrika
självständiga
barn

För i sitt inre
hade dottern länge förstått
att den hotfulla mamman
i sitt inre
var ett litet förskrämt barn
själv kärlekslöst uppvuxen
som i sitt inre förstod
hon saknar förmågan
ge omsorg, värme och kärlek

För hur kan man ge
något man själv ej fått

I sitt inre
har dottern länge kämpat
att ge sig själv
det hon aldrig hade fått
för att ge sina barn

för att ge sin mamma

absolution

                                          081105

© Gunilla N