Backpacker II
Det där landet sköt mig framför sig, över sig. Genom varje vattenmärke, skrapandes emot. Alla dessa båtar, i hamnar rör sig båtar. Det gick en årstid, jag vet inte vilken. Men det var just den rymd av tid då jag inte längre kunde skriva. Det föll saker från träden på marken och överallt, men bokstäverna ville inte falla in. Båtarna gick ofta, det var så jag kom och for och kom på att jag ville vara någonstans där man alltid ser havet. Det var närheten till vatten som fick mig att längta dit. Stormar, väntar. De tog tag i tälten. Jag tog tag i det jag hade kvar. Ibland om nätterna viskade människorna om den ryckiga vågen, man kammade den slät och på morgonen fanns det ingenting där. Bara det vakna havet och fiskarna. Och landskapet som krängde i sin alltför våta barm. Det var enbart ett land men där låg det, mycket viljestarkt att upptäckas av någon. Jag upptäcktes aldrig av någonting alls. Och jag föll den gången genom håligheten, utför kartans ömma brant. Genom det okulära blå, det svalda ordet. Andetagen, hur nära var jag då? Vissa avstånd rör sig långsamt. Kanske de är till för att låta någon passera. Med varje karta mot en bruten panna. Och det har bildats djupa veck där en gång. Stora svarta skavsår i ett land. Sen berättar jag om varje liv som om det vore någon annans. För jag kan inte stå ut med att det var det liv det var.
Fri vers
av
Carlita
Läst 937 gånger och applåderad av 22 personer Publicerad 2008-11-19 22:35
|
Nästa text
Föregående Carlita |