Den natten
när mörkret äntligen
kom långsamt
hann de upp mig
en efter en
svala händer på min axel
och jag föll på knä
i en ohörd, oerhörd bön

Till

Henne
med hår av lava
glödande
över mina fingerblommor
vi sjönk båda djupt
i askan

Och till

Henne
från de mörka
viskande gränderna
i Köpenhamn
Med punkterade vener
i månskenet
blodet som svarade stumt
att ingen av oss kunde fly

Bönen till

Henne
med blick av kol
som skrattade åt döden
och älskade med livet
med orgasmer
som skakade i soluppgången
vi kom alltid samtidigt
och glömde i allt för många
sekunder
varandra

En bön även till

Henne
som skrev mitt namn
på insidan
av sina ögonlock
och ropade det
innan hissdörrarna
hjälpte mig
att försegla
och avbryta
det som var vi

Jag knäfaller
i det långsamma mörkret
häpnar över all deras kärlek
till någon
så ärrig som mig
all åtrå som
jag aldrig någonsin varit värd
och aldrig lär bli

Reser mig
flyr igen
genom det långsamt
tätnande mörkret
innan dimman dansar
omkring mig 
ser förbluffat
mig bakåt över axeln
på tårar som glänser i natten.