i solljuset som försiktigt smyger sig in genom hålet i taket,
faller dammkorna
en efter en
i en dimmig massa,
virvlar hit och dit .
En fåtölj står alldeless ensam i ena hörnet,
täckt av dåtidens smuts,
framtiden kan ingen längre se,
eller tyda .
Den bor långt bortom horisonten,
den finns inte längre att få tag på .
En vind från nordväst,
drar med sig en känsla av lycka till tapeten på dessa väggar .
Men bara en känsla,
lyckan har försvunnit,
gömt sig någonstans,
leker kurragömma med framtiden kanske .
Och på golvet där ingen längre går,
ligger en matta utav gårdagens idioti .
Inte något användbart precis,
för man ser rakt igenom den,
så då kan man inte sopa dammtussar under den längre .
Detta rum är en metafor,
en liknelse av världen,
ni får kalla de va ni vill .
Men ett som är säkert är
att i detta rum vill ingen sätta sin fot mer .