|
|
Som om universum inte håller oändligheten i sin famn
timglaset rinner allt snabbare nu
under tidens upprepningar
betraktar monotont
sandens förlopp
den smala passagen
av pulveriserat ögonblick
som rinner ner i andra änden
för mig längre och längre bort, från evigheten
för varje lånad sekund
åldrandet
som en påminnelse om lögnen
vi alla försöker hålla kvar
sanden som alltid
kommer ikapp, till slut
sköljer tiden ur min existens
jämnar fotavtryck med marken
som om det aldrig ens fanns
det patetiska i
att aldrig ha vågat,
att bara ha viskat med intets röst
när evolutionen reducerat mig till
gruskorn på Mars
som om universum inte,
håller oändligheten i sin famn
Fri vers
av
deb8
Läst 862 gånger
och
applåderad av 49 personer
Utvald text
Publicerad 2008-12-09 13:23
|
|
|
Lennart Bång
Otroligt vackert om livet, tiden. Älskar denna!
2011-04-12
|
|
|
|
ej medlem längre
sjukt bra :)
Jag finner mig själv i ditt tänkande på något sätt.
Mycket kärlek!
2009-11-29
|
|
|
|
Johan Bergstjärna
Varför grubbla så mycket ...
LEV istället, medans tid är!
LEV före & efter döden!!
2009-06-14
|
|
|
|
ej medlem längre
Printar ut och tapetserar mitt hem med de här orden.
2009-03-25
|
|
|
|
Yrre
Ljuvlig, ljuvlig.
2009-01-18
|
|
|
|
arie
"betraktar monotont
sandens förlopp
den smala passagen
av pulveriserat ögonblick "
det är något sällsamt sorgsamt detta betraktande kanske också drag ev en stilsam melankoli ungefär som vid tanken på en sedan läge avliden nära person.
Även jag kan i detta betraktande känna en liknande känsla och vissa tankar vill få form och universum kan reflektera tillbaka detta som ett eko från något så större än vad ja någonsin kan eller kommer att begripa.
Jag blir lugn då jag tänker på att allt ändå är och rent faktiskt och sätter sina avtryck i etern i materia.
En Stradivarius fiol är inte bara kvalité i bygget utan trädet i fiolen har också förädlats och förlänats ytterligare kvalité just genom alla de duktiga musiker som har förvaltat detta instrument genom århundranden.
Detta för mig är ett utryck samt ett bevis för hur människan lämnar avtryck i etern,materia, platser och andra människor (alla dör ju inte i exakt i samma stund som jag, och lever ju minne kvar)
Ovan ett sätt som är svårt att vetenskaplig ge en exakt definition åt, men jag tror på detta och det hjälper mig att förstå min del av detta ändliga begripliga runt mig samt också om än något sätta detta emot det stora oändliga.
Vi lämnar alltid avtryck, och om vi verkligen förstår detta så ligger det också ett oerhört ansvar i detta.
Eller omvänt kan man då istället tycka, vad spelar det för roll vad jag gör vi ska ju ändå alla dö (vilket jag tycker att ett billigt sätt att komma undan )
Jag är inte så förmäten att jag påstår att jag är helt helt lugn i detta och ibland kan känna att vad visste Sokrates som så stoiskt tömde sin giftbägare under en så övertygad insikt om att "den största kunskapen är att inte veta" i sin kunskap om detta oändliga som ändå alltid bildar ett x faktor i det filosofiska rummet som endast uppehåller sig i vår värld den ändliga.
Men Sokrates förstod något annat också!
Önskar jag också kunde känna detta stoiska lugn i detta, men det gör jag inte alltid, ibland men inte alltid, samtidigt så tror jag också att det tillhör åldrande processen att bekanta sig med dylikt.
När jag var ung så trodde jag livet fanns för evigt av att döma det sätt jag levde på, nu tänker jag annorlunda.
Jag tycker mkt om din dikt som så fint stryker sig genom dessa passager "som om inte universum håller oändligheten i sin famn"
tack
2009-01-17
|
|
|
|
Nova-Liv
gillar mycket tiden äger sin oändlighet vackert
2008-12-20
|
|
|
|
Per Teofilusson
det känns som att jag får sitta bredvid en som vänder på ett timglas, tittar och smeker det och talar lågt.
2008-12-16
|
|
|
|
Melona
debbie
dina dikter är alltid vackra och välskrivna
just den här är lite klassisk
med stor rymdlig vidd
där tiden och livet, åldrandet
dessa gåtor som alltid gäckat och drivit oss människor
är så närvarande
och så allvarligt fint skrivna
jodå,
timglaset rinner, strilar sanden i den trånga kanalen
av sin egna midja, för att komma till botten...
är det så med livet med
att vi föds i himlen och tar slut på jorden
alltså att vi rinner ned mot tyngdlagen
vem vet,
älskar slutraden, tillika rubriken
allt är inte sand som rinner debbiedebb,
det är ord av poesi med
tack!
2008-12-12
|
|
|
|
Inkarasilas
(¬_(
(^.^ )
(")_(")Psychokillerrabbit loves you.
2008-12-11
|
|
|
|
Sanningsägaren
när du väl skriver
så SKRIVER du verkligen
*njutbart*
Tack för att du delar med dig
/Åsa
2008-12-10
|
|
|
|
Elin Katten Lo
Jag blev lättad då jag läste din text. Någon mer här på detta runda klot, som tänker som jag.
Form, ordval - alles - sjukt fint, väl komponerat, sparsamt. Sanden och timglaset, ovärderliga för rytmen och den röda tråden. Tycker om allvaret dikten igenom, som sedan - någonstans vid Mars, löper ut i sarkasm, åt det hållet då man kan dra på munnen i allvaret.
Väldigt bra deb.
2008-12-10
|
|
|
|
Burn
det patiska
i att inte ha vågat
att bara ha viskat
med intets röst
summerar för mig dom fint formulerade livstankarna
i denna väl sammanhållna dikt. mycket bra.
2008-12-10
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
ja så glömde jag det ändå, att sponsra den utsökt vackra titeln litt extra!!
2008-12-09
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
en viktig, resonerande text kring detta med värden, vad som äger substans och inte, att läsningen blir god beror ju naturligtvis på igenkänningsfaktorn (långt å fult ord), vem av oss kan med handen över det högra förmaket tillstå, att vi inte drabbats av den förgängliga tanken, dödsmetaforer, när vi paralyserade glott genom det där timglasets tunna väggar?
tack hörru!
2008-12-09
|
|
|
|
Patrique
Utsökt !
Tiden...denna ständiga källa till tankar....ett begrepp vi små människor alltid förundrats över - i alla dess former och symboliska betydelser...
Bomärker...sparar...läser igen - Denna din vackra tanke om tid
kittlar mig inifrån....
2008-12-09
|
|
|
|
Lena Krantz
Visst är det så, att våga är att vinna....hmm..tror jag!
Även jag måste kommentera den urtjusiga titeln!
2008-12-09
|
|
|
|
lyckeli
en titel som står på stadiga ben
helt för sig själv
och som bara förstärks av ordflöde inunder
som liksom timglaset
rinner allt snabbare
nice shit, fick spacekänsla av denna....
2008-12-09
|
|
|
|
wilja
fasen, jag älskar din dikt. förmodligen för att jag är så fascinerad över nästintill alla försök som görs för att belysa begreppet tid och betraktelser om skeenden och uppdelningar av dessa i något mätbart. något som går att greppa och famna om. snyggt, snyggt med timglaset som ger en så tydlig bild med sanden däri som rinner längsmed väggarna. ger dig massa lovord här.. och jag menar vartenda ett av dem.
2008-12-09
|
|
|
|
Inkarasilas
Vi är rymdstoff baby, sånt som seglar intet, och vågas inte liv finns Nada. Nattsvart är dagen. Jävla lyckad text, snyggt utan skit. Bara rent tic tac tic tac.
2008-12-09
|
|
|
|
MaryMo
jadu, vi är inte ens en piss i havet...
Så små mina bekymmer känns nu och
"det patetiska i
att aldrig ha vågat"
sitter som både piska och morot i sinnet...
Mycket bra!
2008-12-09
|
|
|
|
Melona
well done
darling...
ska grunna på den en stund till...
tycker mycket mycket om titeln.
2008-12-09
|
|
|
|
sundance-kid
ojojoj !
Helt underbart !
Jag kunde inte sluta läsa !
Detta var helt fantastiskt !
gud !
bokmärker !
2008-12-09
|
|
|
Nästa text
Föregående
deb8
|
