Efter "förödelsens styggelse" på Smala Gränd i Sthlm (där vi hyrde en bostad av Bibeltrogna Vänner som har sin Roseniuskyrka där...) sonderade min man terängen i Småland och fann en kristen bondgård Solhester för Guds folk där vi fick bo utanför Vetlanda där mina svärförädrar bodde. Min man hade slutat ta ansvar för vår försörjning redan i Sthlm så vi var utlämnade åt goda kristna vänner och barnbidraget samt svärföräldrarna. Detta var 1972.

Efter en tid säljer svärföräldrarna sitt hus och fördelar pengarna på sina söner. Vi köper ett hus i Alseda utanför Vetlanda. Fortsättningsvis ingen familjeförsörjning, inte ens sjukskrivning, utan svärföräldrar kom med mat etc. Senare blev det en period på Ryhovs mentalsjukhus i Jönköping för min man men ganska fort skrev han ut sig själv slutade medicinera och var hemma och ställde till det igen.

Min svärfar föreslår att huset skrivs över på honom då min man ej skötte det som han tyckte. Detta sker utan att vi fick någon som helst ersättning för det fast vi så väl behövt de pengarna. Senare såldes det med god vinst och svärfar kommer ut med en liten porslinsfigur för att fira. Det var allt vi fick i behållning. Vad hade jag att sätta emot i mitt förnedrade tillstånd?

Jag var höggravid med mitt tredje barn 1974 och fick en kniv kastad en millimeter från mitt huvud i uthus och min mamma blev nedslagen och skadad så jag fick be en svåger hämta henne tillbaka till Västervik. Min man hade kuskat omkring med oss i Norge och placerat minibussen framför de värsta tänkbara stup för att frossa i vår skräck.

Efter tredje barnets födelse lovar han bort sig till en vän i Gnosjöregionen som hade gård. Vi fick hyra ett närliggande hus. Här blev kulmen på allting. Min man jobbade på en läderfabrik och jag var höggravid med mitt fjärde barn 1975. Vattenfrågan krånglade så jag fick trots mitt tillstånd gå och bära in vatten så jag fick framfallsproblem. Då fick han den geniala ide'n att säga upp sitt jobb för att kunna "hjälpa mig bära vatten". Något vattenbärande blev det inte utan dygnet runtsovandet började igen. När han väl vaknade slog han ner mig och barnen gömde sig förskräckta i lada och åt morötter från trädgården när jag ej kom åt att laga mat. Jag fick slag av eldgaffel så jag till sist tvingades fly rakt in i skogen. Jag hamnade hos ett ungt par och försökte ordna för barnens säkerhet. Kyrkoherden i Gnosjö hade redan ordnat med fosterhem då den unga familjen avrådde från denna lösning. De menade med min mans manipulerande drag skulle det kunna sluta med att jag förlorade vårdnaden. Sagt och gjort. Mina svärföräldrar tog dem till Åstorp där de då bodde över min förlossning.

Från min flykt då jag var efterlyst av polisen tog jag mig till BB i Jönköping som satte igång värkarna därför att jag hade haft svåra blödningar vid tidigare förlossning. Straxt efter förlossningen kommer min man inrusande helt rasande för att han missat förlossningen. Barnmorskan konstaterade att "Nu förstår jag var Du fått Dina blåmärken ifrån"...men inte ett ord i journalerna om det som hade kunnat hjälpa mig vid min senare polisanmälan.

Under denna svåra period får vi besök av föreståndaren från pingstkyrkan i Vetlanda där vi stod kvar som medlemmar. Han kom med mat och pengar och en vädjan från äldstebröderna att jag inte skulle skilja mig. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta...

Trots att det här blev långt är det ju bara ett hastigt skummande...
Min man hamnade på psyk i Värnamo till sist, vansinnesåkte medicinpåverkad och miste körkortet. Vi fick en lägenhet i Värnamo och separerade. Vad är mer att säga än att jag hade en pietistisk uppväxt där skilsmässa var en omöjlighet. Min egen mor sa:"Du skiljer dig väl inte för vad ska folk säga då"?

På min utbildning på Ersta Diakonissanstalt blev jag högkyrklig och fick lära mig att äktenskapet var "oupplösligt". Senare i pingströrelsen fanns heller inget stöd och vart skulle jag ta vägen? Det fanns ännu ingen kvinnojour och jag visste inget om skyddad identetet. Jag funderade på min syster i London men där skulle han ju finna mig lätt.
Med facit i hand kan jag se utvägar men inte då. Jag handlade efter det ljus eller kanske mörker jag hade då.

En pastor sa till mig att det måste vara något fel på din kärlek eftersom han slår Dig. Men Jesus då varför blev han slagen?
Vi separerade 1977 och jag sökte ett föreståndarjobb i Norrtälje 50 mil från Värnamo där jag bott. Ändå kom han upp trots skilsmässa och härjade, använde umgängesrätten för att komma åt mig.
Huvudproblemet blev att man inte tog ifrån honom umgängesrätten hur jag än försökte. Han kom upp till min lägenhet i Norrtälje, för att träffa barnen som det så vackert hette, låste in mig i enrum och våldtog mig, stoppade glasburk i slidan och fotograferade för att sända till min personal. När jag äntligen lyckades få ut honom ur bostaden och drog en lättnadens suck kommer han tillbaka, krossar altanrutan och tar sig in då jag ej ville släppa in, tar stryptag och min äldsta dotter springer till grannen som ringer polisen. Så nära döden har jag nog aldrig varit. Han var arg då han i sin vanföreställning fått för sig att jag hade en ny man i lägenheten.

Här ordnade socialtjänsten att vi fick gömma oss på ett landsortshotell. Jag tog senare barnledigt och vi for till Åland på sportlov. Han kom upp och pressade grannarna på var vi var. För att hjälpa oss sa en grannfru att vi var till Holland. Då försökte han koppla på interpol på oss. Den här tiden lyckades han få ut mitt hemliga telefonnummer och ringde natt och dag och terroriserade mig. Därför att jag hade jourtjänst var jag tvungen att ha telefon.

En dag då jag kom hem från jobbet möttes jag av två poliser och två socialtjänstemän. Då hade jag blivit anmäld som en fara för mina barn. En socialsekreterare här ville senare att jag skulle göra en polisanmälan vilket jag gjorde med läkarintyg och foton på misshandel. Åklagaren rådde mig dock att lägga ner ärendet med orden som klingade länge:"Du har ingen chans, ingen chans, ingen chans!"

Här kom Tore en präst in i bilden som gammal god vän till min far. Han friade 31.1 1979 och kärleken var redan besvarad. En underbar dagmamma i stor gul villa nära skog erbjöd sig ta hand om barnen en hel helg så jag kunde åka på en konferens som Tore ledde i Rättvik på Gärdebygården. Temat var Jeremia 18 om att börja om igen i sitt liv.

Nästa anhalt blev Oderljunga prästgård i Skåne och min f.d. ringde och bad Tore adoptera barnen. Han var besegrad genom Psaltaren 35 spärrades vägen och Gud använde Tore. Vi gifte oss.

Jag fick aldrig någon adekvat hjälp av samhälle, kyrka, släkt eller vänner men Gud grep in, såg, hörde min nöd, mitt rop och mina tårar.

Vill till slut hänvisa till den låt om misshandlade kvinnor "20, 22, 17" som min vän Kim Stranne tillägnade mig på Allears.se musiksajt som nu är nedlagd.
Låten finns att avlyssna på www.myspace.com/kimstranne eller http://www.myspace.com/birgitseverinforslund