som en viskning hör jag vindens sus
eka bland trädtopparnas fallna blad
hör dess själars röster mumla

inget varar för evigt

regnet som smattrar på mitt svarta paraply
droppar ner längs sidorna
fångar in mig
i dess kalla sköld

och försvinner sedan i brunnar på den hårda trottoaren

och så gör de tårar jag aldrig grät för dig

för trots att jag visste att du inte var
den jag ville att du skulle vara
min skyddande ängel

så gjorde mina drömmar hål i mitt inre
och du fyllde det med lögner
om hopp

som mitt hjärta så innerligt ville tro på

men jag kan se en bit av himlen där bortom bergen
så gnistrande röd
och bakom där måste solen finnas
det är mitt hopp

men jag har tid att vänta

för just nu står jag ännu i regnet
bland de fallna kronbladen

och jag stänger mina ögon



och bara lyssnar