Det kallas för stimuli det
där du söker hos andra
... inuti

Den där skenheliga ytan
lurar dig inte
du skrapar bara försiktigt
och obönhörligt krackelerar
den till flagor av kattguld
och grus.

Därunder finner du kanske
det du söker
ett innehåll en substans
något levande något
vibrerande
en eld som brinner
en hetta
som lavan från Etna.

Men jag vet.

Det är nästan för sent
magman har stelnat
och elden brunnit ner
en röst har tystnat
och kvar finns bara
rester av aska.


Kan du med dina lungors
kraft blåsa liv i detta
... javisst
gör dig så liten som
möjligt
ta inte upp någon
plats
med fjäderlätta svep
väcker du det lilla glöd
du känner finns kvar i
resterna från någon
annans
liv.

Så svagt så flämtande
likt ett litet ljus
lika lätt att blåsa ut
som att tända.

Du kupar dina händer
runt denna lilla låga
utan att fråga
lever du
du andas
du vågar inte
blåsa

Och lika stark som hon
varit svag
drar hon ett skälvande
andetag
så tunt så bräckligt
likt spindelns väv
utan en droppe dagg
ty den vore för tung
... så andas hon svagt
av egen kraft.

I en uppåtgående
spiral
förvirrat hon tänker
... den här gången var
det nära.

Vem var det som fann
mig
var det någon som sökte
mitt inre
någon som sökte
stimuli.