Jag målade en tavla
var helt koncentrerad
borta i mig själv och i bilden
Men vardagen knackade på
tvätten behövde sorteras och
thebehovet tillfredsställas
skapandet fick ta paus en stund
så jag tvättade händerna och satte igång
och som vanligt tillkom fler och fler "måsten"
så pausen blev lång
Inte förrän sent, när tänderna skulle borstas
och jag såg mig i spegeln
insåg jag att mitt ansikte utgjort ett ofrivilligt dekorativt element
hela eftermiddagen
för visst hade jag tvättat färgen från mina händer - men kinden däremot
var alldeles blå
Jag hade inte lyft blicken tillräckligt högt
för att ta in hela bilden
när jag övergick från målandet till vardagssysslorna
Och jag tänker:
Hur ofta missar jag viktiga detaljer när det gäller andra saker i livet därför att jag begränsar perspektivet?
Kanske skulle jag uppfatta både människor och händelser annorlunda om jag lyfte blicken lite och tog in en större bild?