Var det inte Du som stod där vid grinden
i höstens storm, i den hårda vinden
när en mångfald i färger av löv blåste omkring Dig
när Du stod där och Din blick fastnade på mig

liksom min sökte Dig där Du stod en bit ifrån
jag hörde inte om Du sa nåt, på grund av vindens dån
men jag minns, visst var det så, att Din blick mötte min i höstens vind
när Du stod där, vid en gammal grind

men jag vågade inte gå fram, fastän jag ville göra det
för Du hade något speciellt, som bara jag känner och vet
och något måste det ha varit, det såg jag i din blick
när den mötte min en lång stund, innan jag gick

Om jag bara fick möta Dig igen
så fick veta, min vän
få besked, för jag tänker på Dig varenda dag
sen den gången, en blåsig höstdag

Ibland ångrar man ju att man inte tog det avgörande steg
Istället för att vara för feg
för att ta kontakt med någon som kanske kunde ha förändrat ens liv
bara för att man inte vågade i rätt riktning ta några extra kliv

Jag har passerat platsen mången gång
jag har suttit på en bänk i närheten dagen lång
men Du kommer nog inte tillbaka, jag tittar mot grinden
som gnisslar och slår i vinden ….


© Ted Örnberg 2008 (text)