Din sorg är för hård för att kunna hålla om,
dina förgiftade ord
för starka för att kunna ignorera.
Din återhållna ilska
är för stor för att inte kunna visas.
och jag älskar dig.
Oteoretiska försök
till att be om ursäkt fastnar i halsen.
Det är bara kall historia kvar,
om ens det.
Dina känslor var påtagliga,
jag såg de speglas i dina frusna ögon.
Stora byggnader,
isbelagda
och utan några som helst andetag kvar
tornar upp sig mellan oss.
Kubismen tar över oss,
du vet.
sorg isar genom min sargade kropp
som fortfarande tampades med tanken
på att vara ensam,
på att vakna upp på morgonen utan
att känna din hud,
eller din doft,
utan att få leka med dina lockar,
eller se solstrimmor skina genom gardinerna
och spela över din rygg.
Aldrig mer.
Aldrig var ett ord som jag skyggade undan för,
ett ord jag aldrig skulle vilja ta i min mun.
Aldrig mer aldrig.
Känslor kan tänkas på som föremål,
knivar, spjut, pistoler.
Som sakta men säkert var på väg att dra ner mig
i mörkret,
rev sönder mitt bröst,
slet upp det och blodet skulle skvätta överallt.
Monster
var vad känslors andra namn borde vara.
Hänsynslöst krossade de mitt hjärta.
Osanningar och lögner
var något jag aktade mig för. 
Viskningar om dig på natten
och tårar.
Sömn som aldrig trädde in
och sorg som aldrig skulle dö,
du hade varit min drog.
Jag var beroende utav dig,
dig-och-dig.

Så därför ber jag dig,
ödmjukt
och
desperat

lämna mig aldrig.