Det minsta, fulaste, mest illa beryktade huset i hela vår lilla by -
snart är det vårat!
Inklämt mellan två vägar, före detta bärrenseri och likkistlager i ett fallfärdigt garage, fyllt med förre ägarens glödritade trätavlor och fuskbyggda altanräcken ovanpå garagetaket, en gång för sjuttio år sedan uppfört av ett par fromma pingstvänner med elva barn - Jakopas Jonas förklarade dock insiktsfullt att det var bara en sju-åtta ungar som bodde där samtidigt och att dessa hade blivit spelmän på både fiol och nyckelharpa och att fromheten hastigt fallit av dem när de lämnade det lilla kyffet. Nu skall vi göra om detta till hälften omålade vrak till bygdens pärla, en stolthet för sin vägkorsning och en älskad tummelplats för de fyra barnbarn som finns och för dem som komma skall. Och vi bor kvar i vår by, och ser ut över samma älv. Ack, herre Gud, här blir det mycket att syssla med det nämaste året!