och var det så här det skulle bli, med nytt jobb och den där jävla känslan i huvudet av att allt jag gjort var fel.
det bara rinner ner, svarta pengar, vin och whisky och som osynliga fingrar river sig genom ryggen för att säga hur fel ute vi är.
det är mycket jag ångrar av vad jag gjort, men mer av vad jag aldrig gjorde. de smarta stannar aldrig kvar så här länge, och här är jag, längst fram, jag har ingen aning om vad jag håller på med, dagarna är tomma och nätterna spelar större roll, om jag dricker försvinner dagarna som om de aldrig kommer ta fast mig igen. du vet hur det är, de skriker på oss, kris, pengar, vi blir så utöver oss, rädda att vi flyr, som råttor på ett sjunkande skepp, men de vet dem flyr, vi har ingen aning vad vi sysslar med. de räddar sina liv, vi räddar självaktningen, tror vi, jag.
jag dör, för varje andetag, likt var annan människa, livet är ett mysterium, och ibland blir en minut allt vi hoppats på, vändpunkten eller räddningen. jag letar den, i hörnen, jag arbetar för pengar, snabba eller långsamma, tryggheten utöver paniken att inte veta någonting.
jag kysser din panna fast du inte tror mig och hoppas att livet, är enklare imorgon, att skotten slutar falla och kärleken till livet vinner över kärleken till hatet.
staten och allt vi växt upp med, har bara sjunkit lägre, till ett skämt, man säger på klassåterträffen för att vara pinsam, vi har inte ens förtroende till oss själva längre, och varför skulle vi, när inget spelar roll.
det kanske var så här det skulle bli, med nytt jobb och den där jävla känslan i huvudet av att allt jag gjort var fel.