jag blundar hårt för att kunna se mig själv
försöker se bortanför alla mina påklistrade bilder
som jag mot all vilja satt över hela mig
en diffust skev känsla som jag aldrig förstått

jag tänker i en mikrosekund innan jag börjar
börjar, resan som går djupare och längre in i mig
ibland skriker jag i tanken, av avsky över min vidrighet
men samtidigt så ryser jag av njutning

hjärnan krampar, och jag känner rädslan att släppa taget
taget, om all kontroll som jag kämpar med att ha
det värker inom mig, när kontrollen rämnar 
jag brister, totalt.. jag brister i tårars ohämmade värld

nu ser jag igenom dig, du som varit en glättat skimmer
som en hård fasad som stärkts av min tro på falskhet
allt som nu faller framför mig, och jag känner mig så liten
nu när jag inser, att jag blundat för livet i sig själv

med alla sanningar som rullas upp framför mina ögon
låter jag mig nu följa med och penetreras av smärtan
och alla obehagligheter som jag tidigare trott älskat
nu är besväreljsen borttagen, och jag ser klart igen

Min själ, självkänsla och självbild är dammig och smutsig
så jag sätter mig ett ett skummande bad
och tvättar bort allt klister och alla självdestruktiva tankar
jag öppnar ögonen, och äntligen ser jag vem jag är

med tung ryggsäck
på tunn is
går jag
vidare