Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Detta är nog innerst inne ett försök att bli av med ett sällsynt hårt fastklistrat mindervärdeskomplex avseende barnsliga intressen. Denna simpla syssla är likväl mycket krävande. Det är lättare att flyga riktiga plan än modellplan. Jag har jämfört!


Modellflygplanens välsignelse


Det var sommaren 1947, -48 eller 49. (Jag är född sent 1943). En man kom med båt till den lilla sommarort där föräldrafamiljen hyrde. Ångbåtstrafiken upphörde 1947, men han kan ju ha kommit med en annan båt. Det för mig spännande, var att en man skulle övernatta i vår stuga. Vem då? Han möttes nere på ångbåtsbryggan, och hjälptes iland med sin packning, troligen av någon ur ortsbefolkningen eller besättningen. Till sist kom han själv med ett jättestort modellflygplan i handen. Oj så fint! I sak minns jag bara att det var stort och rött. Honom ville jag träffa så fort det gick. Och kanske få titta, känna, klämma. Kanske fanns det en chans att få se det flyga. Men jag insåg att det var mycket i görningen och att jag borde vänta.

Nästa dag frågade jag mamma var han var, så jag kunde sätta mina planer i verket.

- Jaså han. Han har redan rest. Besvikelsen jag upplevde kände inga gränser. Inte heller kunde jag beklaga mig. Jag hade väntat för länge. Varit för försynt. Ingen kunde jag prata med om vad jag gått miste om, då jag inte kunde uttrycka den enorma inre tomhet jag kände. Det var väl inget särskilt med ett modellflygplan. Tyckte alla andra.

Något år senare fick jag en gummimotormodell, när jag bodde på Blåklintshemmet någon vecka när föräldrarna var på kongress. Den berömda Mustangen från andra världskriget skulle vara förebild. Det krävdes MYCKET god fantasi för att se likheten. Inte heller lyckades jag få den att flyga särskilt bra. I ungefär samma veva, sommaren 1951, fick storebror en linkontrollmodell med glödstiftsmotor från USA. Jag var liten och fick titta på. Den flög så där 2 meter med pappas hjälp. Bränslet löste upp den gummiblåsa som var bränsletank. Tablå! Mannen med det stora röda hade säkert klarat allt mycket bättre. Han och hans flygplan hade verkligen etsat sig fast i minnet.

Så gick det några år till och den då berömde Sigurd Isacsson fick leverera åtskilliga byggsatser av modellflygplan till jul och födelsedagar. Balsabacillen var nu väl etablerad hos mig. I 10-årsåldern gjorde jag de första försöken att flyga linkontroll. 2 tunna linor, ca 10 meter långa, löpte ut från ena vingspetsen. I andra änden var linorna fästa i ett handtag, och om man vickade på det, så påverkades höjdrodret. Flygplanet flög i princip i en cirkel runt piloten. Man kunde göra looping och en hel del andra konster. Allt skedde dock nära marken, och det hade sina risker… Det gick inget vidare i början, och det krävdes att jag hade namnsdag för att beveka Pappa att få pengar till en ny cylinder till motorn, så jag fick liv i den igen. Detta var inget som uppmuntrades. Innan jag fyllde 14 hade jag intensivt önskat mig en ny motor, Webra Mach I hette den. För att öka chansen till denna födelsedagspresent åtog jag mig att betala 30 kr, dvs mina besparingar, så priset 72 kr inte skulle vara alltför avskräckande. Jag fick den, och Pappa fick omedelbart sina pengar. Han tog inte emot de 3 sedlarna med någon trevlig min. Som 14-åring förväntades man minska sitt intresse för leksaker och i stället söka sig till andra intressen som var mera passande för åldern. Tyckte Pappa.

Men vad hjälpte det. Som liten var jag oändligt fascinerad av allt som flög. Stimuli i saken saknades inte. I Linköping fanns ju Saab och i luften fanns många tillfällen att se deras olika skapelser som de startade, provflög och landade på sitt ganska enkla flygfält. Jag var ofta där och smygtittade. Min utsiktsplats var inte helt tillåten. Den var ganska nära planen.

Efter hand fick jag fullt klart för mig av Pappa att modellflyg är en lek som man ska växa ur på samma sätt som leksaksbilar och dockor. Det hör till barndomen. Så gav han mig Huckleburry Finn, eller vad den hette, en trist bok där inget händer. ?? – Jo, i hans, men inte i min värld. Tyckte jag och fortsatte, skuldmedveten, med modellflygplan. Lite i skymundan, för den enda inkomsten var ju veckopengen, och den kom ju från Pappa. Det fick ju inte märkas att läxorna blev lidande. Men han var ju ordförande i föräldraföreningen, så det funkade inte. Jag kände mig ofta motarbetad och var tidvis förbjuden att leka med detta. Nu var det tyska verb som gällde. Och matte, och… Basta!

Fast sommaren 1960, när jag var i Tyskland flera veckor för att lära mig språket, skrev jag hem till Pappa (och Mamma) och bad att han skulle skicka en modellmotor, till mitt, där påbörjade bygge. Han skrev han mycket vänligt tillbaka att han skulle göra så. Det brevet har jag sparat. Naturligtvis höll han sitt löfte. Allt annat var otänkbart.

När jag fick i uppdrag att hålla ett föredrag i gymnasiet, rubricerat ”Min hobby” kände jag intensivt för att ta med ett fint flygplan till skolan och berätta. Och stolt visa upp. Jag fick ju aldrig något beröm för vad jag gjorde och kände stolthet över. Ska nog ses som ett fåfängt försök att en aning imponera på klasskompisarna. Pappa tyckte att jag skulle avsluta med något om att detta intresse så småningom skulle rundas av och ersättas med något annat, mera meningsfullt, som man kan syssla med som vuxen, eller hur han nu sa. Mina klasskompisar tyckte nog som Pappa, men avslutningen inrymde ändå inte hans – och deras - värderingar.

Jag var lite sen med puberteten, men det var inte klasskompisarna. Och det förklarade väl en del. Cigaretterna de rökte luktade ju pyton, och varje cigarettköp (3 Boy i en påse) motsvarade ju rätt mycket balsaträ och lack och lim med mera. Det fick vara. Jag skulle inte bli accepterad ändå. Jag var alldeles för kort i rocken. Då.

------------------------------

Vad får en 65-åring att skriva om sina lite melankoliska barndomsminnen av modellflygplan? Jo, det finns många kvar! Kan man verkligen börja ta tag i dem igen. Reparera, modernisera och kanske rent av flyga dem. Törs man? Hur reagerar omvärlden och den sociala miljön som i huvudsak om ger en? Fnyser man åt det? Hur är det med Anders allmänbildning egentligen? Och den intellektuella nivån? Är det alzheimervarning?

Kanske det, men det är helt enkelt så att jag nu gör vad jag vill! Jag gör i alla fall något! Vad gör andra pensionärer. Jo studerar! Om ens något. Har de inte lärt sig nog? När ska de använda sina segt förvärvade kunskaper? En löjlig känsla av respekt inför Lärandet. Här skulle användas det kunnande man redan har! Det räcker en bra bit. Nu är nostalgin i högsätet.

En annan stärkande upplevelse var följande: 1984, när äldste sonen var ca 11 år hade han (och jag) byggt en linkontrollmodell. Givetvis egen konstruktion. Nu skulle den provflygas. Vardå? Det krävs ju en ganska stor plan för detta. Gräsplanen strax intill tennisbanan på föräldrarnas sommarställe verkar fungera. Ingen är ju där. För säkerhets skull skulle jag styra planet första gången. När vi var klara med diverse förberedelser hade några börjat spela tennis. OK tänkte jag, vi är väl snart klara. Motorn startade snällt. Motorvarvet trimmades in. Ljuddämpare hade vi inte. Jag sneglade bortåt tennisbanan. Nu hade det kommit åskådare också. Något dussin. Pinsamt, men vi kör. Svårt att förklara för sonen att vi kanske skulle avbryta och flyga senare. Bullret var för övrigt för högt för samtal. Jag ställde mig vid handtaget och sonen släppte iväg planet sedan jag givit tecken. När jag kommit över de första sekundernas osäkerhet, och kollade att jag alltjämt inte bli yr av denna syssla (en vanesak faktiskt) där jag stod och flög – och trampade - runt runt. Jag förnam att tennismatchen nu var i full gång. Det gällde ju en turnering, slog det mig, så ett visst mått av allvar rörde det sig om! Inte så lite heller! Spelarna blir väl störda. Åskådarna blir kanske arga. Jag gör bort mig! Snälla motor, stanna någon gång! Men bränsletanken räckte länge. Jag får väl be om ursäkt. O, så löjlig jag kände mig.
Till sist stannade motorn och planet landade fint. Jag väntade några syrliga glåpord eller liknande, och hukade. Åtminstone mentalt. Men vad händer? Jo, åskådarna hade alla vänt sig mot oss och applåderade!!!!

Ett av de plan jag har kvar, är stort, har röda vingar och är radiostyrt. Modellen hette Vagabond och var en byggsats från sent 50-tal. 160 cm mellan vingspetsarna. Egentligen skulle det vara 150 cm, men jag ändrar alltid lite här och där efter alla idéer jag får. Jag var ganska stolt, det hade blivit bra, kändes det som. Dock utan radio (inledningsvis) då det var på tok för dyrt. Pappa sa: Jaha, så där ser väl inget riktigt flygplan ut. Och om det flyger, (motorn var i minsta laget) vad ska du göra sen då? Den intellektuella höjden ansågs, i denna syssla, inte motsvara höjden som flygplan kan uppnå. Banalt och primitivt således. Hur kul var dessa ord? Jag var ändå stolt, och när det var helt klart signerade jag mitt verk! Påsken 1963. Men kände att intresset började avta. Motvilligt. SÅ rätt skulle inte Pappa få! Men andra djur hade kommit in i bilden. Flickor. Men de tog ju inte all tid. I början.

De första glidflygprovningarna, på vintern med snö som dämpande underlag, visade på ett mycket stabilt uppträdande i luften. Senare var det dags för första motorflygningen. (Det började nu bli ganska långt mellan varven.) Min 2,5 cc dieselmotor från 1957 (Webra Mach I) orkade nätt och jämnt få det att lyfta, men planet visade sig flyga stadigt även för motor. Till en början.

På den här tiden var radiostyrning ganska exklusivt och många vanskliga flygturer med modellflygplan företogs utan radiostyrning. Detta trots att det var svårt att finna så stora fält, utan träd och andra hinder således, som täckte den förmodade aktionsradien, som, var det tänkt, definierades av bränslemängden. Haverier hörde till ordningen för dagen.

Planet tog snyggt och prydligt höjd och flög runt i stora cirklar. Men så hände det: Cirkeln blev snävare, lutningen allt starkare. Det tappade höjd. Det övergick mer och mer till en allt brantare störtspiral, motorvarvet ökade och med dunder och brak slog det i backen. Vinge, stabilisator och landningsställ, som var fastsatta med gummiband for åt alla håll. Men varje del var starkt byggd och ofta kunde jag sätta ihop det igen med gummibanden och flyga vidare efter någon smärre fältreparation. Men finishen blev lidande vilket ledde till att planet utsattes för allt större risker, liksom för övrigt omgivningen. Intresset var på upphällningen. Det låg liksom inte i tiden längre. Men jag och en kompis i Flottan (militärtjänst) hade tidvis rätt kul med det. Planet levde mycket farligt, men var som sagt starkt byggt. Jag var inte längre rädd om det.

Jag var medveten om haveririsken vid bygget och hade infört deformationszoner. Något som bilindustrin tog efter något decennium senare. Så det var alltid reparerbart. En gång klippte jag ur en bit ur min nylonskjorta för att fixa en spricka i vingens klädsel. Så kunde jag flyga mera samma dag. (Jag hade då flyttat hemifrån. Annars hade väl mamma haft synpunkter på skjortan.)

Jag var förvånad över dess tålighet och nämnde det en gång i en anställningsintervju för ett konstruktionsledarjobb. Jag fick jobbet och blev mycket förvånad, för jag hade ingen formell erfarenhet av konstruktion. När jag slutade, 5 år senare, kunde jag inte låta bli att fråga VD varför de anställde mig till detta jobb. Jag saknade ju konstruktionserfarenhet. Han trodde jag hade det, och hade inte lyssnat så noga när jag i förbigående nämnt att mina konstruktioner höll bättre än kompisarnas. Det hade vi rätt kul åt för det hade varit 5 lyckosamma år. Modellflyget ledde således in mig på en passande bana som jag – utan modellflyg – knappast kunnat ta mig in på. Så det så!

Det har störtat i vatten, flugit in i väggen på en gymnastikhall så det gick en betongflisa, flugit på en tall, högt upp, strax under kronan. Det sistnämnda trots att en billig och mycket enkel radiostyrning installerats. Smällen tog på vingen så denna lossnade och resten för iväg med motorn igång, rakt ner i backen en bra bit bort. Det var den allvarligaste olyckan, men nosens energiupptagande zon dämpade skadorna mycket effektivt. Det var år 1977. Året efter landade den faktiskt kontrollerat för första gången. Med nöd och näppe. Fullt sidoroder krävdes för att hålla det på kurs inför landningen. Äntligen hade jag fattat att gummibanden – trots utökat antal - inte förslog för att hålla vingen stadigt på plats, med störtspiraler som följd.

Äldste sonen, 5 år, var imponerad och entusiastisk. Han ville se mera. Så projektet fick nya planer: Nu skulle en ordentlig motor i. Vingen skulle orienteras med ordentliga styrningar. Flera radiostyrda funktioner, och pontoner för start och landning på vatten planerades. Det blev ju inga skador när det störtade i vatten!

Men jag hade jobb, familj, båtar, bilar, motorcyklar så det blev inte klart. Det har blivit liggande, i källare och på vindar, och med nöd och näppe undgick det att bli garderobsvrak. Modellplan är ofta starka, i förhållande till sin vikt. Men de tål inte att hamna under en massa annan bråte i garderober eller på vindar. Så till min 60-årsdag hängde jag upp det i taket i källartrappen. Där trampar ingen på det, och lagerskadorna var då ganska små. Det hade ju ändå legat i 25 år. Varje gång jag gick ner till källaren tittade jag på det, och olika minnen och associationer dök alltid upp. Så mognade nog tanken fram, att det ska upp i luften igen.

När jag nu nystartat denna "modernisering" behövde sidenklädseln på vingen lagas. Hobbyaffärer för inte siden längre. Var det thaisiden det skulle vara? Jag fann i gömmorna, så småningom, en skrynklig, smutsig sidenlapp som räckte till. Med stor tvekan lånade jag hustrun superstrykjärn, och slätade till den. Hon har inget märkt. Så skulle lappen lackas. Lacken fanns inte längre. Det var SEMO-dope den hette. Firman lär ha försvunnit för 40 år sedan. Ersättningsvaran gav inte samma ytfinish, och spände inte som förväntat. Men det blev hyfsat ändå. Hela flygplanet är ju fullt av slagmärken.

Bränsle till modellplan är en särskild historia. Den 1974 nyköpta dieselmotorn (PAW 2,5 cc) kräver bränsle som innehåller eter. Det kan visst användas kriminellt. För att få tag i det behöver man uppsöka en läkare för att via recept kunna köpa det på apotek. Å andra sidan, motorn var lite för liten, den också, så en annan inköptes. Nu gällde i alla fall i en stor stark glödstiftmotor som går på etanol. Det är också giftigt, men kunde köpas i en hobbyaffär mot att man uppgav namn och adress!!! Vilka tider!!! Glödstiftmotorn köptes redan 1981, och kanske att den provstartades då. Minns inte riktigt, men nu var jag rädd att få smisk på fingrarna när man skulle slå igång den. Om den inte tänder som den ska eller så.

Det finns startmotorer till detta ändamål. De kostar skjortan. Förmodligen finns det mängder av prylar till modellplan, och dito bilar, bortglömda i landets garderober. Koll på Blocket. Jovisst. En annonsör hade ytterligare prylar som skulle vara bra i sammanhanget. Ett aggreget för ström till glödstiftet bl a. Kalkylen började bli intressant. Att ett komplett modellplan också ingick, gjorde ju inget. Det var snyggt i proportionerna, men ganska illa åtgånget av åren i förråd. Det satt en fin motor i och en radio som var godkänd av Televerket…Inte Telia. Det blev affär på rubbet, eftersom tesen ”Allt eller inget” var ganska given. Det var tredjedag jul 2008.

Men startmotorn fungerade inte. Äldste sonen tog mod till sig och slog igång den för hand. Det var ganska enkelt. Det skulle inte bli något problem att köra in den enligt konstens alla regler. Nu är startmotorn lagad, men lär väl gå en ny törnrosasömn till mötes. Motorn är ju så lättstartad. Och rätt högljudd.

Inkörningen på vår gård är planerad att ske just efter att grannbarnen haft fest. Kl 7.00 på morgonen. Nu är de visserligen äldre och de flesta har flyttat hemifrån, men de har inte reagerat just på mina försynta telefonpåpekanden på småtimmarna att vissa behöver sin nattsömn, för att kunna jobba bra, nästa dag, till exempel. Svinhugg går igen. Ska ventilera saken med de andra grannarna, som också haft synpunkter på dessa fester. Å andra sidan: Man ska inte vara långsint.

Det närmar sig. Nu är det bara småsaker kvar innan planet är klart för start. Lite fix med pontonerna som hamnade under ett julpyntsras för någon månad sedan. Samt det allra sista på styrlänkarna.

Nu har det kommit en överväldigande mängd nostalgi in i bilden. Mer än jag anat. Skulle jag klara att styra det? Skulle det bli en ny krasch direkt efter start? Skulle jag orka laga det en gång till? Det finns ju så mycket annat roligt – och socialt accepterat – att roa sig med. Jag blev orolig och började snegla på modellplanet som ingick i startmotorköpet. Jag skulle kanske kunna öva på det. Det ska väl kunna lappas ihop ganska enkelt. Usel finish hade det, men det gör ju inget, om det ändå ska till vargarna. Hålen i vingarna kan ju lagas med modern plastfilm, och resten fixas nog ganska lätt med lim och lite balsaträ. Fast det är svart. Kommer man att hitta det sedan det landat. (Den 14 september 1958 förlorade jag ett flygplan i samma stil. Jag hittade det helt enkelt aldrig efter landning. När jag cyklade efter hoppade cykelkedjan av). Äh. Jag har kvar lite väggfärg sedan vi målade om matsalen. Det färgvalet var oerhört noggrant genomfört, så det passar nog på ett modellplan också. Ett prov visade att det var bränsletåligt.

Så fram med sandpapper. Jo finishen var usel, men i övrigt rakt och stabilt byggt. Ambitionsnivån höjdes. Radiostyrningen: Ur med det gamla in med det nya. (Det VAR på nyårsafton.) Men man kunde ju kolla radion som satt i. Visst. Stendöd. Men med lite skrap på en batteripol fungerade den klanderfritt. Matsalsfärgen var matt. Inte bra, men fungerar utmärkt som slipfärg. Planet är nu slätt som en barnrumpa och proportionerna var det aldrig något fel på. Ännu snyggare blev det sedan jag givit vindrutan ny design. Den gamla var krossad. Radioinstallationen är städad. Och dess motor verkar helt OK. Funderar på att sprutmåla det. I början av januari 2009.

--------------------------------

Jo, nog steg ambitionsnivån. Jag rev av den gamla skrynkliga plast klädseln och en massa dekaler som kändes omotiverade och klädde om det. Det var siden när jag var ung. Således nu också. Således uppsöktes fackhandeln. För tyger. Det var rätt kul att se expeditens reaktion när hon fick veta att sidenet jag efterfrågade skulle klä ett modellplan. Smal, valsvarvad, söt, blond och i 20-årsåldern förväntades hon inte reflektera över krav som modellflygplan ställer. Det kom en visserligen en kontrollfråga, vars svar övertygade henne om att modebranschen inte på något sätt var involverad. Lite imponerande att hon då förstod att vikten var viktig och erbjöd sig att hämta en brevvåg. En flexibilitet och säljinsikt som jag inte hade väntat mig!

Det där med stigande ambitionsnivå får mig att tänka på när Pappa skulle göra en studentskylt för sin yngste son. En sådan där som är till för att man ska hitta rätt festföremål på skolgården. Lillbrorsan var redan då duktig cellist och spelade mycket tillsammans med Pappa som ackompanjerade på piano.
Skylten skulle ha formen av en cello. Roligt tyckte Pappa. En masonitskiva sågades till och sattes på ett långt skaft. Det var vingligt. Halsen förstärktes med en träbit. Men merparten av skylten bågnade och såg rätt tråkig ut. En likadan masonitskiva sågades till som förstärkning på baksidan. Ännu stadigare blev det om man ordnade lite distans mellan masonitskivorna. Mera masonit. Nu som sarg längs kanten. Den tejpades dit. Pappa förbättrade och förbättrade. Uppenbarligen hade han kul, för en uppsättning gamla strängar fick han också dit. De påmålade öppningarna i cellon sågades upp och snart var åtskilligt av tejpen ersatt med limmade fogar och hans skylt hade formen av en något förminskad riktig cello. 3-dimensionellt. Far var stolt när han kom med sin skylt till skolgården. Så stolt att han bytt ut skaftet till ett jättelångt så det garanterat skulle synas bäst på skolgården. Jag var både förvånad och imponerad. Liksom familjecellisten som ju allt kretsade kring denna dag.

Väl hemkommen för fortsatta festligheter tog broderskapet fram stråken, spände strängarna och spelade! Inget att bygga vidare på, men det gick. Att spela på en studentskylt. Kul att prova, men skyltcellon sågades ganska direkt. Just nu är den därför konstverk hos Lillebror tillsammans med Pappas gamla fogsvans halvvägs igenom. Sågad således.

Jag är uppenbarligen genetiskt belastad avseende ambitionsnivåer. Det var absolut inte tänkt att garderobsvraket skulle få all denna omsorg - från början - men som i så mänga fall ger det ena det andra.

Detta förklarar nog att det gamla garderobsvraket nu är omsorgsfullt lappat och lagat. Skevrodren på vingen, som var grovt tillyxade, är nu släta och fina, sprutlackerade som de är och med förstärkta gångjärnsinfästningar. Allt måste ju funka i luften. Zaponlack finns inte längre, men jag hittade en gammal flaska i källaren som fortfarande dög. Färghandeln i min barndoms stad Linköping hade ett 5-siffrigt telefonnummer, och det blev 6-siffrigt tidigt på 60-talet. Det nya sidenet fäster bättre om den avklädda kroppen är zaponlackad. Nämligen.

Men man måste sätta gränser. Vingen har inte ny klädsel. Den är fortfarande fult svart, utom vid mina lagningar, där den är röd. Som merparten av flygplanet numera också är. Kanske är vingen lite mera utsatt vid kraschlandningar, jag intalar mig det, och försvarar mitt beslut att inte klä om vingen förrän efter den första flygturen i vår. Tidigast

Men sedan, om det fortfarande är helt, eller åtminstone reparerbart, blir det med stor säkerhet vackert siden på vingen också.

-----------------------------

Om inte förr, för det kändes långt till våren denna kvinnodag den 8 mars. Dottern, hemma för att träffa gamla kompisar, var ju informerad om att planet var flygfärdigt och ville glädja sin far med att be om en titt på planet. Hon fick en omsorgsfull demonstration av alla reparationer och styrfunktioner och genomgång av hur man startar och svänger flygplan.

Hon avslutade det hela med kommentaren: ”Kul leksak”

Leksak! Hon menar inget illa. Så nu ska det bli fart på det allra sista med Vagabonden från 1961. Pontonerna är redan lagade och lackade. Då har jag 2 radiostyrda modellplan till våren. Kanske även till sommaren. Då ska det sjöflygas.

Lillebror, snart 60, är med på noterna. Som liten var han mycket intresserad av mina plan, men fick aldrig röra dem. Han respekterade det och jag sa att tids nog skulle jag hjälpa honom med egna projekt. Men. Pappa vann. Han kom före med cellon.

Det hindrade inte att vi tillsammans, så sent som sommaren 2006, haft helkul när vi byggde en modellbåt att användas vid den årliga modellbåtsregattan på hans sommarö. En 2-mastad katamaran byggd av hoptejpade Lokaflaskor till skrov, tillklippta soppåsar till segel, ett gammalt beachvollyracket till köl och allmän munterhet och fantasi som övrig drivkraft. Tävlingsregler: Den ska rymmas i en kub med 1 meters sida, och uteslutande bestå av befintligt material från vedboden. (Alla på ön har visst vedbod).
Klart att han vann med sin Loka Express, fast tejpen vi hade inte tålde vatten (särskilt länge).

Vi hade inte mindre roligt när vi trimmade in den, denna underbara sommarkväll när den blivit klar. Den roligaste dagen den sommaren sa han. Detta stärkte mig i mina ännu inte återstartade modellplansplaner, och ledde till skojiga minnen från barndomen.

I somras, 2008, när jag hälsade på hos hans sommarställe, hade hans fru givit honom ett radiostyrt modellflygplan som kostade 199 kr. Hans fru! Det kallar jag kärlek! Det kändes lite konstigt att då planera för sina gamla plan då man kan köpa ett nytt för detta blygsamma belopp. Men jag bestämde mig raskt för att alla jämförelser mellan nya och gamla plan var totalt meningslösa. Här handlade det om nostalgi och om att ”göra själv”. Strunt samma. Nu gällde det ett pyttelitet plan för 199 kr. Visst! Det flög! Ganska länge också, trots att det gick på batteri. Det var svårt att manövrera och att göra störtbombsliknande anfallsflygningar mot hans 17-åriga dotter var inte lätt. Hon hade också prövat på och spelade med. Alla hade vi riktigt kul denna kväll, och jag sa: Nästa sommar flyger vi med start från vatten! Kanske var det detta uttalande som gjorde att planerna sattes i verket. Detta är spännande. Och svårt!

Och man har kul. Det ni! Metare och Frimärkssamlare!




Prosa (Novell) av erkki
Läst 943 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-03-16 13:23



Bookmark and Share


  Sommarnattsljus
Härligt skrivet Anders med din osvikliga humor! Och jag kunde verkligen känna med den lilla pojken i besvikelsen. Jättebra fångat och uttryckt! Och nog är det märkligt hur starkt vi påverkas av en förälders (och/eller flera andra personers) fördömande av något vi tycker om. För vi känner oss själva fördömda, inte bara intresset.

Jag kan också mycket väl känna med den vuxne mannen som oroar sig över att han stör andra i deras "mycket viktigare" sysselsättningar. En annan sak som slår mig, är att berättarjaget känner ett behov av att rättfärdiga sysselsättningen genom att intyga att det kräver mycket skicklighet och kunnande. Det är en sorts nyttighetstyranni: "Är du produktiv, lille vän?" Det känner jag igen från min tidigare makes synsätt. Han älskade att måla, men måste rättfärdiga det inför sig själv och mig, med att det var arbete, för han fick sälja tavlor också...

Det är allt en evig tur att din livslust och leklust inte låter sig stoppas, trots den inre dömande "föräldern", den som du införlivat och nu diskuterar med.

Märkte också på ett annat ställe i texten att berättarjaget raljerande kritiserar andra, för att de väljer andra aktiviteter. Också det ser jag som ett sätt att försvara sig mot väntad kritik. Det tycker jag är synd, men så klart sett ur den inre arga lilla pojkens perspektiv helt i sin ordning. Han är arg för att han blev kritiserad, och gör nu samma sak tillbaka.

Den dag man står ut med att vara och tycka det man gör utan att kritisera vare sig själv eller andra, den dagen är man fri. Zen;)
2011-08-10
  > Nästa text
< Föregående

erkki
erkki