i vinterfrost min nyponbuske står
försöker tappert glömma sommar'ns dagar
ty minnen från en bättre tid försvagar
det skulle bara riva gamla sår

att böja sig för vintern kall och svår
men ändå inte knäckas och fördärvas
en styrka som av rosenätt fått ärvas
det kräver sinnelag som fast består

i bistra tider är det vist att gömma
och inte bakåt eller framåt snegla
om ens man varit och skall bli en ros

ty om man vacklar svag och börjar drömma
om att på nytt i solens glans sig spegla
man lätt förgås i vinternattens blues