Ibland känns det hur patetiskt allting i grunden kan vara.
Hur vi föreställer oss viktiga och bröstar ut oss och drar
imadginära hängslen rakt ut och släpper dem med en smäll som ska väcka även den mest blinde ickedyrkaren.

Vi skrattar åt jantelagens Det ska fan inte vara någon bättre än någon annan och om nu någon kanhända skulle vara det så är det iallafall inte du.

Tävlingarna om bästheten blir mer och mer intrikata och det går knappt inte en enda jävla sekund av vår dag utan att vi jämför oss. Naturligtvis inte så att det syns utan i smyg sådär, lite i skymundan för. Det kan väl ändå inte hampa sig så att jag är dålig?

Ibland vill man bara lägga sig och dra nåt gammalt över sig och skita i skiten.
Jag är iallafall bäst på att vara pessimist.