Nu händer det åtminstone något, sa Charlie, och tog en till lång klunk ur flaskan med tyskimporterad Zaranoff han hade i den vänstra handen. Han var nu så full, så upphetsad och så trött på allt att spriten inte ens brände till i halsen på väg ned till den förvånansvärt stabila magen. Den hade, likt resten av kroppen, övertalats till att det var meningslöst att protestera av den speedade och dystra hjärnan. Inget spelade någon roll längre, inget var viktigt, snart skulle allt vara slut. Han står tyst och betraktar staden han fötts, vuxit upp och snart ska dö i, från utkiksplatsen uppe vid det gamla vackra vattentornet. Himlen skyms av några nästintill orörliga moln så husen lyses upp av det kalla och plastiga ljuset från lyktstolparna. Snart så, snart händer det! spottar han ryckigt fram genom torra läppar till allt och ingen som lyssnar. Och, som på givet kommando, flämtar spridda gulröda klickar upp, en efter den andra, kring husknutar och buskar. Charlie ger till ett kort skratt, skriker ett oförståeligt ord och dansande på stället kastas spriten ut över kanten på bergsknallen. Efter ett par snurr till musiken som ingen annan hör stannar han dock abrupt upp. Huvudet skriker efter nåd, ska det ta slut så får det väl ta slut, han behöver väl inte plåga sin kropp? Charlie sjunker ned till marken och blir stilla, en cigarett fiskas upp ur paketet i jeansfickan och tänds med samma tändare som fått gå på högvarv de senaste tjugo minuterna. Med blicken fäst över staden som sakta men säkert faller allt djupare i lågornas våld och med cigaretten i hand känner han sig tillfreds för första gången på många, många timmar. Han tillåter sig själv att tänka tillbaka på hur han hamnade här på en isande kall bergshäll, med ett uppgivet leende på läpparna och som ensam gärningsman till det värsta pyromandådet staden sett sedan danskarnas skövlingar för så många hundra år sedan…

Dagen hade börjat som den brukade. Charlie hade vaknat upp innan gryningen, gått upp och tagit en varm lång dusch innan han gått ned för att göra sig en kopp snabbkaffe. Till det sunkiga kaffet hade han ätit en minst lika sunkig fralla med smör och mjukost på för att sedan gå ut genom lägenhetsdörren och gå till jobbet. I trappen mötte han tidningsbudet och bytte några hastiga, men vänliga ord med honom och fick sin morgontidning. Hans dusch hade dragit ut lite för långt på tiden så han småsprang till busshållplatsen och hann precis hoppa in och sätta sig innan tvåhundrafyran morrade iväg ned mot staden. Genom de stora fönstren vid sin plats i främre delen av bussen såg han staden vakna, trycka på snoozeknappen och sen vakna igen. Allt är precis som vanligt tänkte han med vemodet hummande i bakhuvudet. Väl vid bussterminalen reste han sig upp, lämnade tidningen på sätet bredvid och skyndade sig ut för att möta morgonen på riktigt. Hans dryga tio minuter långa promenad till jobbet var ganska händelselös, han såg en katt springa ut i gatan och med en hårsmån klara sig med livet i behåll från ett lite för häftigt möte med en budbil. Han log till chauffören, som faktiskt hade sett katten och bromsat till, och skakade förstående på huvudet. Det var ungefär allt som hände innan han klev in genom de stora portarna till arbetsplatsen. Charlie jobbade som svetsare på ett av stadens större företag. Ett familjeföretag som specialiserat sig på att tillverka fodersilos.
Jobbet var enformigt, men lönen var okej och arbetskamraterna trevliga så han klagade inte nämnvärt annat än till hans flickvän Michaela. Samma unga kvinna som skulle förstöra hans dag och driva honom till att gå bärsärkagång med sin trogna Zippo mot allt som påminde honom om hur tomt hans liv nu var.
Dagen hade fortsatt som den började, lite stressat men ganska händelselös ända fram till lunch. Han hade vid tolvsnåret lagt ner sin svets, torkar lite svett ur pannan och gått tillsammans med några andra till restaurangen i huset bredvid för att äta dagens pasta. På vägen dit gick han inom omklädningsrummet för att kolla sin mobiltelefon och såg att Michaela skickat ett sms bara några minuter tidigare. Det läste: ”Hej Charlie, kan du möta mig utanför grindarna vid 12.15? Michaela”.
Charlie såg upp på den stora klockan på väggen och såg att den redan var tretton minuter över tolv. Han muttrade en svordom, bytte från de stålhetteförsädda arbetsskorna till gympadojor och tog sin jacka ur skåpet innan han småspringande försvann ut mot grindarna. Han visste hur mycket Michaela hatade att behöva vänta. Ute vid grindarna stod flickvännen och vaggade fram och tillbaka för att hålla värmen i den kalla luften. Han vinkade, och skyndade på sina steg lite extra. Väl framme kysste han henne hastigt på kinden, gav henne en öm kram och fråga vad som stod på.
Michaela såg frånvarande ut och det dröjde några sekunder innan hon började prata.
-Charlie, det är slut. Jag är ledsen…
-Slut? Vad är slut?
-Vi är slut Charlie, vi är. Jag har träffat en annan. Jag älskar dig inte längre.

Charlie stod som förstenad en lång stund, stirrandes mot marken. Världen kändes så tom och stilla, som om hela planeten slutat snurra. Han försökte förstå orden som kom ut ur munnen på hans flickvän sedan drygt 3 år tillbaka. Slut? Hur kan det vara slut?

Michaela böjde sig fram, kysste honom lätt på pannan och mumlade ett förlåt som Charlie inte hörde och gick sen sakta iväg in mot staden. Det tog någon minut till innan Charlie förstod att hon inte längre stod framför honom, och han vände blicken uppåt och skrek med gråten i halsen till Michaelas rygg som sakta gick bortåt, ut ur hans liv.
-Vem är det!? Vem är den andra killen!? VEM?!
Han fick inget svar…

Bilden av flickan han älskade som försvann runt hörnet på lagerlokalen ett par hundra meter bort blev för mycket för honom och skakande av gråt föll han ihop på marken. Han hjärta hade krossats, och ingenting betydde något längre.
Ett par arbetskamrater som stått och rökt en bit bort gick fram till honom och försökte trösta honom. Men den gråtande massan på asfalten var otröstlig. Chefen kom utgående från kontorsbyggnaden och frågade vad det var som stod på, för nu hade en ansenlig folkmassa samlats kring Charlie. Han fick snabbt förklarat vad som hänt, och med hjälp av ett par andra lyftes Charlie in i chefens Mercedes och kördes hem. Väl vid Charlies hus, ringde chefen på hos grannen, frågade om hon kunde se till honom och lämnade honom sen i den godsinnade pensionärstantens vård. Grannen ledde in honom i hennes lägenhet, la honom på den katthårstäckta plyschsoffan och satt sedan där och mumlade tröstande ord i flera timmar.
När Charlie väl fått slut på tårar ställde han sig upp, tackade granntanten och slank sen ut i trapphuset och in i sin egen lägenhet. Han låste dörren, gick in till garderoben i sovrummet och skruvade upp den första flaskan vodka. Nedsjunken på sängen, i fosterställning till en början, drack han tills han inte kunde dricka mer och fick sen fram mobiltelefonen. Han försökte ringa Michaela, men telefonen var avstängd, så han lämnade kanske tio osammanhängande meddelanden på svararen och gick sen upp för att tömma blåsan.
Mobilen var som fastklistrad i handen resten av dagen och kvällen. Han ringde alla Michaelas vänner han kände, och skrek, men ingen ville säga något. Till slut slutade de ens svara och det gjorde Charlie rosenrasande. På världen, på Michaelas vänner och på Michaela. Efter tre år, var det här tacken?
Klockan tickade sig fram, och när Charlie tömt den andra flaskan billig sprit så var den sent på natten, och allt kvar inom Charlie var ett blint raseri. Han ville förstöra något eller någon så han tog en tredje flaska ur kartongen i garderoben, fick på sig ett par skor och rusade ut i natten. Svärande och med en blick svartare än kol gick han genom staden på jakt efter bråk. När han gått flera kilometer utan mål och utan att möta en enda människa hamnade han till slut på stadens torg där han sjönk ned på en bänk. I drygt tjugo minuter satt han bara där och gjorde ingenting annat än smuttade på flaskan och rökte cigaretter. Sen slog det slint någonstans djupt inne i hans huvud.

Han sköt upp från bänken och började springa längs stadens längsta gata, stannade här och där för att tända eld på saker som påminde om hans liv och som han trodde skulle brinna bra, för att sen fortsätta. Till slut hamnade han vid vattentornet högt ovanför staden och såg sedan ned och väntade på frukterna av hans hårda jobb. Nu händer det åtminstone något, sa Charlie och tog en till lång klunk ur flaskan med tyskimporterad Zaranoff han hade i den vänstra handen.

Ljudet av brandbilarnas sirener väcker Charlie ur hans slummer och han ställer sig upp. Överallt kring stadens längsta gata står hus, soptunnor, buskar och träd i lågor. Vissa hus brinner så friskt att de ser ut som majbål. Det är människor överallt och sirenerna ekar mellan husväggarna. Charlie börjar skratta, ett skratt helt utan glädje. Ett skratt som kommer ur de mörkaste gömställen du kan tänka dig.

Han räcker fingret åt hela världen och kastar sig sen ut i mörkret.