Väl framme vid brevlådan postade hon brevet. Hon såg att ena skosnöret på kängan hade gått upp och böjde sig för att knyta åt det ordentligt. I samma stund stannade en bil strax bakom henne och hon reste sig raskt. Det var förmodligen någon annan som kom för att lägga på brev i lådan, antog hon. Föraren vevade ner rutan på sin bil och stack ut huvudet – bygdens underliga gubbe betraktade henne pillemariskt. Jaha, tänkte hon, nu är det väl något skumt på gång igen. Det var lika bra att förbereda sig på att något mystiskt skulle inträffa.

”Jasså.., det är till att vara ute på en liten kvällspromenad så här i februarikylan”, skrockade gubben och flinade.
”Jo, jag var tvungen att lägga på ett brev så det hinner iväg
imorgon bitti”, svarade hon leende.
”Ja, det är viktiga saker fröken har för sig förstår jag”, fortsatte han och blinkade med ena ögat. Hon började känna sig aningen olustig i hans sällskap. Det kändes som om han kanske visste en hel del om henne. Hon skruvade på sig och sa att hon var tvungen att skynda sig hem igen. Han yttrade sig ånyo - denna gång på ett mycket märkligt sätt.

”Ja, då får Ni ha en intressant dag i staden imorgon fröken och vi hoppas alla att solen ska skina över er”.
Hon bara stirrade förbluffat på honom och undrade för ett ögonblick om karlen möjligen var rubbad.
”Jag ska inte in till stan imorgon”, sa hon och gick lite närmare bilen.
”Jo, det tror jag bestämt att fröken ska”, muttrade gubben och rotade efter något i sin jacka. Han sträckte ut en liten lapp genom fönstret och gav henne den. Därefter drog han kvickt upp fönstret, startade bilen och körde iväg med en rivstart.
”Vänta… vänta”, ropade hon efter honom men bilen hade redan passerat utom hörhåll och hon såg besviket hur den svängde ut på vägen.

”Det här blir bara värre och värre”, muttrade hon och vecklade upp lappen hon hade i handen.
HÄMTAR DIG PÅ BUSSTERMINALEN KLOCKAN 13. DET ÄR NÅGON SOM VILL TRÄFFA DIG – VIKTIGT! P.S. VAR RÄDD OM GRANNSÄMJAN/D.S.
Hon läste lappen igen och blev bara mer förbryllad. Vem skulle hämta henne på terminalen – samme gubbe som gett henne lappen kanske?
Eller var det HAN, hennes vägledare… eller vad han nu var för något…?
Och om det var ”vägledaren” som skulle möta upp henne där, vem var det då som ville träffa henne?
VIKTIGT, stod det, så vem sjutton kunde det vara?
Enda sättet att få reda på det var ju genom att ta tolvbussen in till staden nästa dag och se om någon verkligen stod där och väntade på henne.

Bussen krängde till när den svängde in på terminalen. Hon reste sig hastigt och ställde sig vid mittdörrarna. Hon ville komma av först för att slippa den värsta trängseln. Dörrarna öppnades och hon skyndade sig ut på den blåsiga perrongen med ett följe av stressade passagerare, som försökte armbåga sig fram till den lilla passagen in till terminalen.
Hon såg honom stå vid en av pelarna ett par meter framför henne. Hon andades ut. Det var hennes märklige ”vägledare” som stod där och log emot henne. Hon rusade in i hans armar och utbrast:
”Åh, vad jag är glad att det är DU och inte någon annan som står här och väntar på mig”.
Han rufsade henne i håret och drog henne mot utgången.

De äntrade samma bil som förra gången och hon kände sig med ens trygg och avspänd.
”Vart ska vi?”, frågade hon. ”Vem är det som så enträget vill träffa mig?”
Han såg allvarligt på henne, bet sig i läppen men sa inget.
”Är det SÅ himla hemligt”, utropade hon och skrattade.
”Du får hålla dig till tåls”, svarade han kort.
Han verkade inte på humör för samtal och hon fick känslan av att han oroade sig för något.
”Vad är det?”, frågade hon. ”Är du arg på mig?”
Han log varmt mot henne och skakade på huvudet.
”Nej, jag är inte arg på dig, men jag önskar att vi inte skulle behöva göra den här lilla utflykten idag”, sa han och såg så sorgsen ut att hon genast ville trösta honom. Hon klappade honom på kinden och sa att han inte skulle oroa sig. Vad som än skedde skulle det säkert bli till det bästa. Han såg tvivlande på henne och muttrade något knappt hörbart.

De körde längre och längre västerut men hon visste exakt var de befann sig. Plötsligt svängde han in på tvärgatan till ett flådigt
villaområde. Hon förstod med ens vem det var som ville träffa henne. Det hela var så ologiskt, kunde de verkligen känna varandra? De var ju så olika och tillhörde diametralt skilda världar. Men var det något hon hade lärt sig de senaste åren så var det att ingenting var omöjligt och att vissa gränser var överskridbara. Han stannade utanför ett stort vackert hus med en praktfull trädgård. Hon såg på husnumret att det måste vara DET huset.
Hon hade aldrig varit där men visste mycket väl vem som bodde i villan.
”Jag lämnar dig åt ditt öde för en stund tösen”, sa han dystert och tog hennes hand.
”Vad menar du, ska du inte följa med in?”, frågade hon upprört.
Han skakade på huvudet och drog på munnen.
”Nej, dit in får du gå själv, men jag hämtar dig när du vill… eller om du vill… Han fortsatte inte meningen utan suckade bara tungt. Hon trodde nästan att han skulle börja gråta.

”Men snälla du, så illa är det väl ändå inte”. Hon kittlade honom under hakan och försökte få honom att skratta. Han tog hennes båda händer i sina och frågade henne allvarligt om hon hade sitt kors på sig.
”Så klart”, svarade hon och höll upp det framför honom.
”Bra”, sa han. ”Jag vill gärna att du behåller det på”.
Hon trodde att hon förstod vad han menade och nickade.
”Jag vill att du hämtar mig om precis en timma”, sa hon och öppnade bildörren.
Han lös upp och tittade på sin klocka.
”Jag är här om en timma”, sa han bestämt och backade sedan tillbaka ut på huvudleden.

Hon såg efter honom och ångrade nästan att hon gått ur bilen.
”Vissa saker måste man göra själv”, sa hon högt för sig själv medan hon stegade upp för den breda trappan till husets väldiga port.
Hon försökte övertala sig själv att hon var modig och visste hur en slipsten skulle dras men tvivlet låg och pyrde någonstans under ytan. Hon tvekade ett ögonblick innan hon rörde vid dörrkläppen - ett förövrigt vackert hantverk som föreställde en drake som bet sig själv i svansen.
”Så passande”, muttrade hon och drog på munnen.
Hon bultade hårt på dörren.
”Kom in, det är öppet!” hörde hon någon ropa genom fönstret som stod på glänt ovanför henne. Hon kände en svag doft av cigarrök som slingrade sig ut genom den öppna springan.

Hon steg in i en ganska ordinär hall och såg ett hemtrevligt litet kök till höger och en trätrappa som snirklade sig upp till övervåningen. En röd heltäckande sammetsmatta beklädde trappan samt hallgolvet. Mattan fortsatte bort till ytterligare en trappa, som bara bestod av ett par steg. Hon misstänkte att det var dit hon skulle. Hon anade att husets hjärta var beläget just där och att det förmodligen också var fastighetens största rum. Hon tog stegen i två kliv och såg honom nästan genast.
Han satt i en mörkbrun läderfåtölj med ett whiskyglas i ena handen och en cigarr i den andra. Framför honom på bordet låg en mängd tidningar, böcker och papper – en del i högar men det mesta lite huller om buller.
”Nej, men se vem som kommer här”, sa han glatt och reste sig ur fåtöljen. ”Är det inte lilla fröken Obstinat? Vill fröken ha lite whisky kanske eller rent av en aromatisk Havanna?” Han skrattade smått ironiskt och brede ut sina armar.
Hon skrattade ansträngt, kramade om honom, tog av sig ytterkläderna och satte sig sedan i den sammetsröda soffan. Han satte sig bredvid henne och granskade henne uppifrån och ner.
”Hur mår den här förtjusande damen nu för tiden då”, frågade han verkligt intresserad.
”Är jag här för att diagnostiseras?”, frågade hon syrligt.
Han skrattade och släckte cigarren.
”Nej, vi har allvarligare saker än så att språka om”, sa han seriöst.

Hon rumsterade bland pappershögarna på bordet men fann inget av intresse. Oredan bestod mest av en massa halvfärdiga debattartiklar, medicinska uppslagsverk, ett par facktidningar samt en avhandling som han tydligen skrivit för några år sedan.
”Letar du efter något särskilt?”, frågade han nyfiket. ”Kanske något av Augustinus eller Sartre? De står i så fall där borta på översta hyllan”. Han pekade på en enorm bokhylla som nästan upptog hela rummet.
Hon skakade på huvudet och såg ingående på honom. Han var till åren kommen men hade nästan inte åldrats ett dugg de senaste 10 åren. Inte ett grått hårstrå så långt hon kunde se.
Han läste hennes tankar och flinade ondskefullt.
”Ja, som du ser håller jag mig i trim. Det lönar sig att bejaka livet på rätt sätt!” Han himlade sig och hon visste inte om hon skulle tycka synd om honom eller känna avsmak.

”Nå, hur har du det själv med hälsan?, du har ju gått igenom en hel del på det området vill jag minnas”.
”Du får väl läsa min journal”, kontrade hon.
”Det har jag redan gjort”, fräste han och slängde en lunta papper framför henne. ”Jag tog mig till och med friheten att dra ut ett par kopior.”
Hon bläddrade lite bland arken men fann inget nytt om vare sig de prover hon senast tagit eller sitt hälsotillstånd och lämnade därför handlingarna snabbt därhän.
”Tror du att du klarar en sådan pärs till?” frågade han kaxigt.
Hon ryckte på axlarna och sa samtidigt att det inte var mycket hon kunde göra åt situationen – ödet fick bestämma.
Han skrattade högt.

”Så du tror fortfarande att allt är predestinerat och att valet redan är avgjort?” Han stirrade vilt på henne.
Hon brydde sig inte om att besvara påståendet. Hon visste att det var lönlöst att diskutera med honom när han var på det humöret.
Hon tittade på klockan och såg att en halvtimma redan förflutit. Hon önskade att tiden skulle gå fortare.
Han fick plötsligt syn på kedjan som hon bar om halsen.
”Ser man på, ser man på… omvänd och förlåten”, fräste han ilsket. ”Tror du verkligen att det är så lätt att glömma sitt förflutna”.
Hon skruvade på sig och anade det värsta. Det var dags att återigen lyfta på den där gamla dammiga mattan.
”Vi kanske skulle ta och friska upp damens minne lite”, väste han och slet upp sin mobiltelefon ur skjortfickan.

Hon anade vem han talade med men orkade inte bry sig. Nu började hon förstå sammanhangen och insåg att hon var tvungen att spela sina kort ytterst väl. Hon hade väntat på den här konfrontationen länge, det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Hon visste att det skulle bli en ytterligt svår prövning men vad hade hon egentligen att förlora. Hon tänkte inte ge sig så lätt. Hon visste vad hon ville; sedan att det inte ingick i spelets regler struntade hon fullkomligt i. Hon hade alltid gått sin egen väg och det tänkte hon fortsätta med. Hon var trött på alla vendettor och denna evinnerliga dragkamp.
Hon såg honom vanka fram och åter över golvet medan han ständigt slängde en blick ut mot gatan. Efter ett par minuter skrek han irriterat:
”Kom in för fan och stå inte bara där ute!”
Hon hörde att någon gick in genom ytterdörren och hon kunde lätt följa de ljudliga stegen som närmade sig rummet där hon satt. Hon tog ett djupt andetag. Hur skulle hon reagera och vad skulle hon säga…

Plötsligt stod han på golvet framför henne. Han var fortfarande vacker men på ett mer sofistikerat sätt. Han hade åldrats något men med charm och hon visste att det var så här han skulle komma att se ut även om 50 år. Han gick fram till henne, tog hennes händer och bara tittade på henne. Hon brast i gråt helt oväntat och snyftade högljutt. ”Jag går ut i köket”, dundrade den andre mannen och lämnade dem ensamma. Hon smekte besökarens långa mörka hår och rörde vid hans något sneda grönskimrande ögon. Han log och strök bort en tår från hennes kind.
”Jag vill ju bara att ni ska enas igen”, snyftade hon
”Jag vet det”, viskade han.
”Varför ska det vara så svårt?”, fortsatte hon hulkande.
”Därför att splittringen är total”, svarade han sakligt.
Han drog henne intill sig och höll om henne hårt.
”Jag saknar dig”, mumlade hon. Han nickade tyst.

Hon såg på klockan. Om fem minuter var hon tvungen att gå.
Professorn kom in i rummet och blängde på dem.
”Nå, ska den lilla damen stanna här på en liten trevlig supé och annat livsbejakande tilltugg kanske?” Han lät inte så irriterad längre snarare segerviss.
”Nej, hon ska gå”, sa den andre mannen – ”och jag följer med henne!”
”Vad säger du?, Har du alldeles tappat förståndet?” Professorn stirrade klentroget på dem.
”Nåväl, ditt fega kräk”, du kommer alltid tillbaka”, fortsatte han uppbragt och hötte åt den andra mannen. ”Och vad dig anbelangar min unga dam”, så kommer du nog på bättre tankar inom sinom tid.” ”Försvinn ur min åsyn båda två!”
Han viftade ilsket i luften och stövlade sedan ut ur rummet med högdragen min. De tittade på varandra och började nästan samtidigt skratta. Det hela tedde sig faktiskt ganska komiskt.

På utsidan bad hon mannen vänta bakom en rosenhäck medan hon förhandlade med sin ”vägledare”. Han var punktlig och strålade med hela ansiktet när hon kom emot honom.
Hon klev in i bilen och bad honom stänga av motorn. Han gjorde som hon sa och såg oroligt på henne.
”Har du gråtit?, frågade han ömt. Hon bara nickade till svar.
”Men varför… var det så jobbigt… kanske jag skulle…?
Hon avbröt honom abrupt.
”Det är någon som vill träffa dig… och han vill åka med en bit på vägen.”
Mannen bakom ratten mulnade till och blängde på henne.

”Aldrig”, fnös han kort.
Hastigt slet hon åt sig bilnycklarna och lade dem i sin innerficka.
”Ge mig dem”, beordrade han henne.
”Aldrig”, fnös hon med samma tonfall som han använt nyss.
Han stirrade förbluffat på henne och sedan vände han sig om för att se om någon var på väg mot bilen. När han inte såg något konstigt slappnade han av och bad henne lugnt att ge honom bilnycklarna.
Hon skakade enträget på huvudet.
”Inte förrän du åtminstone har sett honom och sagt hej”, sa hon lika obstinat som ett bortskämt barn. Han funderade en stund men skakade på huvudet.
”Men för Guds skull”, skrek hon, ”visa lite barmhärtighet!”
De satt tysta och stirrade på varandra och slutligen brast det för henne igen och hon grät hjärtskärrande med huvudet i händerna.
Han kände sig alldeles villrådig. Detta hade han inte räknat med. Varför kunde hon inte bete sig som det förväntades av henne. Nej, hon skulle minsann alltid konstra och ställa till med scener. Han borde ha kunnat förutse den här utvecklingen. Han förbannade sig själv för sin ouppmärksamhet.
Han svor högt och hon tittade häpet på honom.
”Ja men för helvete, låt fanskapet träda fram då!”

Hon ropade på den andra mannen som småprang fram till bilen.
De båda männen stirrade förundrat på varandra. Båda såg plötsligt så sårbara och nakna ut att hon kände ett behov att förvara dem.
”Du är dig lik”, stammade den ljuse mannen vid hennes sida.
”Lika vacker tycker du”, skrattade den andre.
”Mm… kanske det, skulle du åka med eller?”
”Ja, om det är ok?”
”Du får sitta fram sa kvinnan skrattande och flyttade sig vigt över till baksätet. Hon såg hur ”vägledaren” skruvade på sig men han kunde ju inte gärna göra något åt saken nu.
”Varför åker vi inte frågade nykomlingen.”
”För att fröken Tramsmaja där bak har bilnycklarna”, muttrade föraren förläget.
”Hit med dem nu”, hojtade den mörke mannen och flinade mot henne i backspegeln. Hon kastade över dem och de kunde äntligen börja avfärden.

Hon lade sig ner i baksätet för att liksom försvinna och låtsas att hon inte var där.
Hon hörde hur de började samtala med varandra. De till och med skrattade tillsammans vid ett par tillfällen. Hon hörde inte exakt vad de sa men uppfattade små fragment här och var:
”Åh… så du var också där…”
”Jag har alltid tyckt mig se dig lite här och var…”
”Vad sa han då… jasså… ha... ha …”
”Vilket år var det…”
”Nej, det minns jag inte…”
”Minns du den där gången…”
”Ja… jösses… ha… ha…”
Hon njöt verkligen av att höra hur de konverserade tillsammans.
Hon visste att de hade saknat varandra kolossalt mycket under åren som gått.

De släppte av mannen på en parkeringsplats utanför hyreshuset där han bodde och fortsatte sedan till bussterminalen.
Hon satte sig i framsätet igen och såg att chauffören nu hade en annan lyster i ögonen. Hon klappade honom på benet och han log stort mot henne.
”Vad skulle allt det där tramset vara bra för”, knorrade han och såg frågande på henne.
”Det var nödvändigt!” sa hon och skrattade högt.
Han skakade på huvudet och parkerade utanför terminalen.
De satt kvar i bilen en lång stund men sa ingenting. Båda behövde smälta händelserna som precis utspelat sig.

”Jag tror inte vi ska ses på ett tag nu”, sa hon lite finurligt.
”Jasså du säger det, och sedan när har du börjat bestämma reglerna i den här leken då?” Han såg på henne med rynkad panna men med ett leende i mungipan.
”Nej, men jag tror vi behöver pausera lite.”
”Ja, det har du nog rätt i förstås, vi behöver ett litet break.”
”Min buss går om tio minuter”, sa hon och tog hans händer.
”Jag hör av mig när det är dags för det mer östliga av tillvaron”, sa han och kramade om henne hårt.
”Jag tror jag har fått mer än nog av det österländska just nu”, skojade hon. Han skrattade högt och knuffade ut henne genom dörren.
”Iväg med dig tokstolla, skrockade han och startade bilen.
Hon klev ur, vinkade åt honom och rusade mot bussen som hon i samma stund såg var på ingång.