en chokladbit som smälter ljuvt på tungan
väcker lusten jag alltid saknat
ingen har någonsin velat röra vid mig
värmt och gensvarat mig
jag tar en näve hallonbåtar som tröst för det jag aldrig fick
ingen som höll mig när såren blödde
så de läkte aldrig
där är stora tomma hål som jag fyller med tårta och
bakelser det räcker inte till för de är blödande djupa och
infekterade avgrunder
det finns ingen botten på dem...

jag fick aldrig någon kärlek det fanns ingen som såg mig
jag äter alltså finns jag
jag försöker äta saknaden ut ur min kropp
döva ångesten kväva den med lindrande mjuka och
skönt bedövande smaker...

jag har aldrig någonsin blivit älskad
alla behöver kärlek gör de inte..

jag får vara nöjd  med
surrogatet för den...