Det finns en himmel som sjunger till huden. Eteriskt viskar den mot nerven i livet. Undret härvid, alldeles intill.

Jag älskar dig, nu.

Hon smeker stenen; urtidsdjuret, kysser sina läppar nariga mot konturerna, sprickorna i den.

 Jag känner ditt hjärta, dess tålmodiga slag, genom årtusenden.

Hon vet att det bor en själ i stenen, under skrevorna, hon har sett när den börjat leva, hur ödlorna börjat röra på sig, lojt och trevande, stenens barn.

Samma skenbart starka yttre, men så sårbara, mjuka. De skadar sig lätt. Det är enkelt att rispa i en sten, att såra. Ett stensår läker aldrig.

 Hon lägger sig breder ut hela sin kropp över den varma ärrade ytan.

 Jag vet att du gråter jag vet att stenar gråter, vi blir, när din puls brister som lava, brinner vi en flod av rödaste blod, skapar oss en annan tid.

 En annan plats åt alla våra barn.