Dagen är inne.
Alla människor hastar med sina liv.
Kuvertet i handen och bocken av nacken.
Vi tog bilen dit.
De stod längst kanterna med vita band
så att de skulle synas.

Jag vevar ner fönstret och räcker en darrande
hand med det bruna.
Deklarationspapperet är inlämnat och
jag gråter.

Det kallas för posttraumatiskt stress.

Jag kallar det för rädsla.