det finns en himmel som sjunger till huden
eteriskt viskar den mot nerven i livet

undret härvid
alldeles intill

jag älskar dig nu

hon smeker stenen
urtidsdjuret

kysser sina läppar röda
mot konturerna

sprickorna i den

jag känner ditt hjärta
dess tålmodiga slag
genom årtusenden

hon vet att det bor
en själ i stenen
under skrevorna

hon har sett när den börjat leva

hur ödlorna börjat röra på sig
lojt och trevande

stenens barn

samma skenbart starka yttre
men så sårbart mjuka
de skadar sig lätt

det är enkelt att rispa i en sten att såra
ett stensår läker aldrig

hon breder ut hela sin kropp om och
över den varma ärrade ytan
vet att du gråter

jag vet att stenar gråter

vi blir när din puls brister
som lava brinner vi en flod
av rödaste blod

skapar oss en annan tid
en annan plats

åt alla våra barn