I en lumpbod på en mycket liten tvärgata till ett av huvudstråken i Rotterdam, nära Binnenwegplein, någonstans mellan Oude och Nieuwe Binnenweg (ingen är säker, ingen har någonsin varit eller kommer att vara det heller) finns ett rum längst in (var annars), till vars inre man får tillträde genom att skjuta ett mycket tungt mörklila sammetsdraperi åt sidan. Draperiet har trådar av svagt glimmande guld insprängda i det vävda tyget. Det är mycket möjligt att man dessförinnan slutit någon form av avtal (förmodligen muntligt) men den som för tillfället råkar befinna sig på plats, och vars hjälp man är i behov av för att säkerställa total diskretion och ensamrätt till det utrymme där man nu befinner sig. Ett antal trähyllor står uppställda mot väggarna till höger och vänster om ingången, och dessa hyllor är, som väntat, fullproppade med böcker, kartrullar och folianter. Mot väggen mittemot sammetsdraperiet står en mycket märklig ställning av bronsfärgade metallrör fogade i varandra. Dessa rör bär upp ett antal skivor av mörkt, rökfärgat glas i allsköns former. Där finns rektanglar, ellipser, kvadrater och romber, alla inskjutna och överlappande varandra. Det är så lätt att distraheras av allt som pockar på uppmärksamhet från höger och vänster, alla tunga gamla dammiga volymer som vill att man öppnar dem och läser om allehanda märkliga ting, såsom Rotschild-Kammers teorem om krökning av rumstiden, dess praktiska tillämpning och vådan av att frestas bruka den under exempelvis mycket regniga tisdagar; recept på cyniskt lungmos (ta en lunga, mosa den, ät); information om vediskt vatten, som är vått och torrt på samma gång, vilket gör det utmärkt att både andas och dricka. En kartrulle sticker upp ovanför de andra, de som avbildar Atlantis, Eldorado och interiören till Babels torn: Det är den exakta lokaliteten av alla enfärgade strumpor som försvinner i tvättmaskinen och torktumlaren. Men den låter man bli; det är inte därför man är här. På en triangular glashylla någonstans i mitten av metallstrukturen vid väggen mittemot ingången med sammetsdraperiet vilar ett halvt äggskal på en liten bädd av alldeles kolsvart vulkanaska. Det är ett skal som skimrar svagt i en nyans någonstans mellan rosa och korall, och det innehåller alla ord jag inte klarade av att säga på kafeet förra veckan, och alla tårar som inte föll ner i den halvtomma kaffekoppen efter att du hade gått.