ett myteri naturligtvis visst var det så det skulle gå men ingen visste om tankar som flydde till avlägsna städer och vandrade nätter som grät för förlorade fingrar och kinden som läppar snuddat och farvälet det förbannade farvälet som värkte i mellangärdet som skapade en saknad efter fingrarna och seniga armarna med ådrorna den längtan den längtan efter pojken som numer ligger här nära så nära så kära vi älskar att andas men tystnar för alla  hjärtan slocknar till sist

och dör