Mitt hjärta har varit med om så mycket.
Eller rättare sagt JAG.
Men trots att det/jag varit med om så finns det så mycket som verkligen är dubbelt så värre än annat. Saker som gör mer ont. Som får en att må dåligt långa perioder efter. Som gör att man dels blir totalt rubbad och överkänslig mot en del saker. Saker som sätter sig i själen. Saker som aldrig försvinner, inte ens ifrån sitt undermedvetande. Saker som ingen annan får veta.

Att man förlorar någon man verkligen älskar. Familjemedlem eller någon annan människa som verkligen står en nära, är verkligen plågsamt. Jag vet att det inte bara är jag som får uppleva detta. Jag vet att alla får uppleva detta. Att förlora någon man verkligen älskar. Det är så livet är uppbyggt. Sorg komer alltid finnas fastän man inte vill det. Sorg som finns i olika skepnader. Sorg som kommer o går. Sorg som gömmer sig någonstans i ditt djupa inre och ploppar upp då det är det sista man behöver. Det kommer alltid att finnas. Så som glädjen kärleken och massa andra känslor. Jag vet även att det finns många som har det mycket värre än vad jag har det och att det även finns folk som upplever och känner samma saker som mig. Jag vet och även du vet.

Jag vet att det finns människor på jorden som inte har vänner, familj, mat eller tak över huvudet. Jag vet att det finns människor som dör av svält och av törst dagligen. Av sjukdomar. Av olyckor. Människor som inte får hjälp. Människor som aldrig sett en bit choklad. Människor som ständigt dödar varandra. Är det lönt !?
Patetiska äckliga pscycoS.
Jag vet att det finns många områden på jorden som aldrig fått hjälp.Jag vet att det finns så många andra människor som lider så fruktansvärt mycket medans jag sitter här med mat värme vatten och massa onödiga elektroniska prylar. Jag är frisk, tror jag, har ett hem med två älskvärda päron och en syster + familj och även guldvärda kompisar. Jag bör vara den lyckligaste människan på jorden. Kolla vad jag har! Jag vet så mycket att jag inte tänker skriva mer här. För jag vet att du också vet vad som sker i dagens samhälle. Jag är ingen idiot, och heller inte du. Vi är både mänskliga varelser med mer än tusen funderingar och frågor som vi aldrig kommer få svar på.

Nu när jag tänker efter har jag faktiskt haft ett bra start av \"mitt liv\". Bodde 4år på ett \"ghetto\" område enligt alla korkade människor idag. Och sedan växte jag upp ute på \"landet\" där jag var med om jävligt mycket som fått mig till o bli den människan jag är idag. Landet var det. Eller land o land. En bra bit ifrån staden, nära havet och all natur. Så underbart det var med alla solnedgångar och alla rådjur och andra djur som man ständigt såg. Det var så underbart att det likagärna kunnat vara en dröm. Naturen och dess fantastiska påverkan på bland annat mig. Det var o är fortfarande så otroligt underbart. Trots att jag idag är långt ifrån områdena där jag växte upp i så finns allt kvar. Men iaf då när man nyligen hade flyttat dit som en liten ful fyraåring fick man en hög vänner. All glädje. All lycka. Min underbara familj. Min älskvärda familj. För bra för o vara sant !??
Under sommaren var vårt hus rena sommarlandet och under vintern var det kallat för Disney World eftersom det alltid var upplyst på alla möjliga håll o kanter. Vi hade det visst för bra. Eller JAG eftersom människor började bli avundsjuka. Drar sig undan. När man växt till sig lite och börjat förstå saker och ting förändrades allting. Jag började i fyran eller femman på en toppen skola. Hade massa vänner. Tills de blev avundsjuka och sura och började ogilla en. Varför?
Jo, för om ett gäng bestämt sig för att mobba en flicka som har dyslexi och andra problem så är det hennes öde. Men fan iheller. Dampiga jag som alltid skrek ut mina åsikter (vilket många måste ha ogillat) fixade ett slut på deras jävla mobbning mot denna lilla flickan. Jag lämnade allihopa för henne. Hon var värd en vän. Mig.
Skyddar man någon människa som blir mobbad blir man själv \"mobbad\".Underbart liksom! Men brydde jag mig ? nej, eller jo. Jag förstod redan då att det fanns så mycket falskhet i världen. Är glad att just jag inte var en mobbare utan en anti mobbare. Tänk, då var man bara en ung liten flicka som var hur oskyldig som helst. Ska inte ens skriva nångonting om dagens läge för då hade jag fått skriva ett halvt bibliotek. Men trots det att det var så många som gick undan fanns det kvar människor ändå. Människor som var vid min sida. Ungar som inte tolererade att se på när någon unge blev nerslagen, trakasserad, spottad eller dragen i håret, knuffad i korridorerna, utefryst eller fått ta emot massa fula barnsliga kommentarer/svordomar och fått människan att gråta. LIKSOM DAMP! Men trots att de inte visade att det var på min sida så visste jag det. De vågade inte visa att de var på min sida överhuvudtaget, det var det som var problemet med dåtidens snorungar. Jag fick ta hand om henne resten av min tid på skolan SJÄLV.
Ångrar jag mig? Nej. Verkligen inte.
Men stämplad blev man. Bara för man hindrade det onödiga mobbings möget. Istället blev det hon och jag emot alla. Vilka töntar. Ingen fick någonsin röra mig. Ingen skulle få kränka mig.
Nu när jag tänker efter var jag så jävla modig och mogen så de inte e sant. Haha! Är stolt över mig själv. Sa de någonting smällde jag tillbaka med värsta kommentaren så höll de käft. Jag bröt till och med en killes finger. Men visst hade jag mina svagheter, jag är ju också mänsklig. Avundsjukan bland tjejerna är någonting jag aldrig kommer glömma. Iaf sedan började man på en helt ny skola. Rena snobberiet. Ännu värre folk. Där blev det nästan slagsmål. Så sur jag blir nu, varför gav de sig alltid på henne ?! Och turen var att skyddsängeln JAG fixade in mig i hennes klass. Så där var det bra. Nya elaka människor men även underbara. När allt höll på o ordna sig o bli toppen flyttade vi in till \"stan\". Och då lämnade jag henne. Tyckte jag att hon växte till sig och blivit tillräckligt upplärd av mig !?stark och redo att släppas fri ?!Gjorde jag fel!? Jag lämnade henne och gick min egna väg ?! Jag ville inte men vi hade tröttnat på avståndet in till stan. In till allting.
Iaf denna nya skolan hade HELT annat folk.
Folk som sprang omkring och klottrade överallt, svor, spottade och skrek. Herregud vartfan hade man hamnat ?! I ett helvete lr vad ?!
Där var jag totalt tillbakadragen. Tystlåten och nedstämd. 100% osäker på allt o alla. Men sedan träffade man underbart folk. Människor jag aldrig trodde jag skulle få träffa i mitt liv. Människor som visade mig en helt annan syn på livet. Mitt liv förändrades. Här var inte folk lika avundsjuka, fast det alltid kommer finnas någon/några som är det. Fastän jag inte vet över vad men sådant är väl livet på något underligt sätt. Sen så föll jag för en snubbe. Riktigt seppe hårt. Över länge också. Vi hann flytta igen. Efter 3år där började jag på en ny skola. Gymnasium. Och fortfarande var det bara han som fanns i mina ögon. Ingen annan. Dissade så många så att jag sitter och skäms nu. Vilken idiot jag har varit. Men nu har jag tagit mitt livs största beslut. Tönt. Jag har stängt vår lilla mardröms bok. Aldrig mer igen. Tyvärr, slutet e nått. Det var jag som fanns här hela tiden. Jag fick dig. Två gånger =/. Och sen var det även jag som tog slut på allting. Ångrar mig inte alls. Inte ett skit. Mådde så kasst att mina känslor sakta men säkert dog ut. Är bara grymt ledsen att det blev som det blev. Men alla är väl inte gjorda för varandra iheller?! Vi var iaf långt ifrån det området. Skenet bedrar så hårt. Aldrig ska jag prata om mina drömmar etc med någon över internet när man istället kan ses. Denna elektroniska elboxen är verkligen otroligt onödig!
Måste säga att jag är såå stolt över mig själv. Verkligen.
Jag gjorde någonting jag aldrig trodde jag skulle klara av.

Men ah iaf nu ska jag inte sitta här och skriva massa onödiga saker. Vill skriva så mycket men kan inte. Hinner inte, har så mycket annat och göra. Det är så mycket som har hänt under det senaste året (eller under hela mitt LÅNGA men ändå så korta liv) att det är 2 good 2 be true. Har bland annat aldrig träffat på så UNDERBARA människor i hela mitt liv. Ni är helt enkelt mina änglar. Utan er är jag ingenting. VERKLIGEN INGENTING!
Ni e delar av mitt liv. Ni har byggt upp det. Tack.
Älskar er över allt annat. Ni är verkligen guld värda.
Och sedan ska jag inte klaga över saker och ting.
Jag har det mycket bra.
Det finns så många som har det så mycket värre.
Kom nyss på att jag trots allt är mycket lyckligt lottad :)

ha d fint // amy..