Mellan sorgen och lättnaden göms det;
Limbot mellan två världar
där stilla tankar utan ord
blir fördomarna vi andas

Likgiltigt trycks andetagen mot fönstret
och vi gömmer våra blickar i väggen
Vi sjunker djupt ner i det smutsiga säte;
En tillfällig trygghet mot hjälplösheten

Inuti famlar vi i blindo
och lyssnar förgäves till de
knäpptysta skratt och skrik
som formar de blickar vi delar ut

Dock tankarna bryts av en rörelse;
ett litet djur som försöker fly
Men skalbaggsben kan inte krossa glas
och paniken bromsar inte sekunder

Vi stirrar mot glaset för att glömma,
stirrar, för att komma undan
världen vi vandrar i
och vi både avskyr och älskar den

När likgiltigheten så glidit in i
tankar och andas ut sitt vemod
tickar klockan vidare igen
och världen saktar in

Samma sekund som vårt limbo glider
iväg bakom våra ryggar, lämnas
vi kvar alldeles för blottade på en
alldeles för smutsig tågstation