Jag hatar sjukhus. Trots att jag aldrig varit inlagd tidigare och knappt varit där i huvudtaget, gillar jag INTE sjukhus. Det är något med allt vitt och all stress som faktiskt skrämmer mig på något sett.

Men nu när jag ligger här, i en sjukhussäng, känner jag ingen rädsla för själva huset längre. Det är något annat som skrämmer mig nu, det är allt inne i huset och vad den symboliserar.

Liv och Död.

För när man kommer in i sjukhuset är man fast beslutsam att man ska gå ut igen hur lätt som helst, men så slår gudarna på sina tärningar och allt ändras. Då kan man hamna i en säng, med föräldrar utanför dörren som pratar med en ytterst förtegen och relativt osocial doktor. Man kan få se hur deras ansikten dras ihop och hur pappa försöker trösta mamma medan hon gråter förtvivlat.

Det var ungefär det som hände mig. Bortsett från att min mamma inte var med oss, hon var någonstans i norrland med sin nya man. Men pappa stod utanför mitt rum på sjukhuset med dörren stängd och tron att jag sov. Men det gjorde jag inte. Jag såg hans ansiktsuttryck under hela tiden, från stunden när doktorn öppnade munnen tills han böjde huvudet beklagande. Bara de gesterna fick mig att stelna till och redan innan jag hört ett ord förstod jag att något var allvarligt fel, med mig. Jag såg min pappa sätta sig ner på en stol, som om hans knän vägrade bära honom längre, medan han försökte tvinga tillbaka sina egna tårar.

Doktorn sa något igen som fick min pappa att börja gå mot mitt rum tillsammans med doktorn och jag själv låtsades som om jag sov. Jag hörde hur de kom in och jag hörde stegen när de gick mot min säng, jag kände tyngden när pappa satte sig ner på min sängkant. Han strök mig sakta över pannan innan kittlade mig i örat som alltid varit min svaghet och mina ögon öppnades genast och jag såg hans svaga leende. Min pappa är inte speciellt bra på att le falskt… det var liksom allt eller inget. Men jag log bara tillbaka och för tillfället chansade jag på lunginflammation, magsår eller migrän… fast ändå visste jag att inget stämde. Min hjärna repeterade min fasa om och om igen men jag ignorerade det helt enkelt.

”Gumman”, pappas röst läs hes och den bröts på n. Han var nära till tårar men verkade vara noga med att jag inte skulle se att han var ledsen. Men ändå… jag såg i hans ögon att han gjorde det, inom sig. Jag hängde på mig en egen mask, glad, obekymrad och lyckligt ovetande. En lycklig idiot med andra ord.

”Ja pappa?” Bara de orden gjorde så att han grep åt min hand och höll den väldigt hårt. Jag såg hur läkaren och pappa bytte blickar och hur läkaren nickade lätt och vände sig emot mig med ett allvarligt uttryck i ansiktet.

”Dina provresultat är tillbaka och de visar le…” Snabbt försökte jag tänka ut andra sjukdomar som började på ”le” men det stod blankt. Bara en enda blinkade som neon i mitt huvud.

”…ukemi.” Bingo! Jäklar! NEEEJ! Jag blev döv, stum och blind, allt på samma gång. Först när doktorn sa mitt namn relativt högt som jag kvicknade till igen men jag kände anade att jag var vit i ansiktet. Jag såg ner på honom men kände ändå hur mina ögon inte såg ett dugg.

”Det finns en chans att operera.” Jag frågade mig själv om jag ville lägga mig under kniven, utstå smärta och ett helvete för att leva några år till… svaret var som skrivet i stjärnorna; JA! Herregud jag kunde kapa min hand just nu om jag bara kunde bli fri från allt som sjukdom hette.

Min pappa hade släppt min hand och satt nu tillbaka lutat i stolen bredvid min säng och jag såg hur tårarna rann ner för hans kinder. Men med en enkel handrörelse märkte jag att jag också grät… den enda i rummet som inte grät var doktorn som såg irriterad ut över att vi grät. Herregud, jag är döende och han se ut som om jag är världens idiot för att jag gråter!

Trots det visste jag den överhängande frågan som läkaren hade ställt och jag kollade bestämt på min pappa genom tårarna och nickade lätt. Min pappa nickade tillbaka och vi båda vände oss mot läkaren och nickade bestämt.

”Vi ska kämpa!” säger jag bestämt trots att min röst var svag och darrig. Trots det var det ingen fråga om det, jag skulle vinna över cancern, jag skulle vinna över döden ett tag och jag skulle vinna över min eländiga kropp! Jag ska kämpa…