Tusen och åter tusen,
av blanka papper i min hand
fyllda med klotter av undran -
varför du låter dig förstöras
varför du inte kan rena din andedräkt,
öppna munnen -
och tala med mig.

Mina tankar skriker ilska och saknad
men mest förtvivlan över din självömkan.
Den sväljer hela din person,
och dränker dig som vätskan du för till dina läppar.

När ska det ta slut
När skall du förstå, att det fortfarande finns något mer
att det aldrig är försent att förändra
Att jag skulle finnas där,
om du på riktigt sträckte ut din hand

Men just nu
har jag bestämt mig för att du inte längre finns
för din tystnad värker i mig
och viskar farväl.