Hon satt på klippan och såg ut över vattnet.
Det stora blå, tänkte hon och tog ett djupt andetag för att riktigt låta sig fyllas av den mättade sältan som luften omkring henne tycktes vara fylld av. Hon hörde vågorna brusa under henne och blundade mot solen. Varför hade hon egentligen åkt hit, vad trodde hon att hon skulle finna?
Hon slog undan tankarna och lade sig raklång på den varma klippan med blicken riktad mot den klarblå himlen. Kanske allt det blå som omgav henne kunde visa henne vägen? Kanske solen och vattnet kunde leda henne hem?
Hon lät tankarna vandra lite som de hade lust och kände hur hennes kropp långsamt slappnade av bit för bit.

Han bromsade hastigt in vid uddens östra hörn. Cykeln gled vidare en bit i gruset under honom och han var nära att få sladd. I sista sekunden lyckades han sätta ner ena foten och parera den kraftiga inbromsningen. Något hade fångat hans intresse. Han gick närmare avsatsen och överraskades över vad han fick se.
Han undrade nyfiket vem den unga kvinnan var, som fullt påklädd låg raklång på klippan nedanför honom.
Han hade aldrig sett henne på ön förut och fann det lite märkligt att hon låg där rätt upp och ner medan hon tycktes le mot himlen. Han kastade ännu en blick på kvinnan, skakade långsamt på huvudet och beslöt sig för att leda cykeln den sista biten. Han var trött efter en hel dags arbete i solen och backen blev allt brantare ju högre upp han kom.
”Säkert bara en tidig turist eller endagsbesökare som önskar lite frid och sol innan turistsäsongen börjar på allvar”, muttrade han och stretade sedan vidare upp för krönet.

Kvinnan på klipphällen vände sig lojt, kupade handen för ögonen och såg upp mot udden. Var det någon som stod där på berget ovanför henne? Hon satte sig upp och kisade men såg ingenting förutom de karga enarna som vajade svagt i vinden. Jag måste ha inbillat mig, tänkte hon.
Hon beslöt sig för att ta en genväg till stugan och samtidigt få se ön från den västliga sidan. Hon klättrade upp mot enarna och sicksackade sig fram mellan ljungtuvorna.
Väl framme vid den smala, serpentinlika grusvägen såg hon sig omkring och undrade förstrött åt vilket håll hon skulle gå. Efter en del övervägande beslutade hon sig för att följa vägen uppåt och ta av vid fyren. Hon visste att vägen delade sig där.
Vid vägkanten växte mjölkört, hundkex och baldersbrå. Hon stannade till för att plocka en bukett. De kommer att passa bra i den där blå vasen som jag har fått av mormor, tänkte hon och försvann i ett hav av dofter och färger.

Ett par minuter senare och med famnen full av allsköns blommor upptäckte hon till sin förvåning cykelspåren i gruset. Det såg ut som om någon haft svårt för att få stopp på fordonet och hon kunde ana avtrycken från en rejäl promenadsko som släpats i marken vid däckspåret. Spåren slutade tvärt en bit längre fram - alldeles vid en stor kaprifolbuske.
De såg relativt färska ut och hon undrade om avtrycken gjorts medan hon legat på klippan och filosoferat. Kanske hade hon inte inbillat sig att hon varit iakttagen trots allt…
Hon undrade vem cykelfantasten hade varit. Det var säkert ingen lätt sak att cykla hela vägen upp mot udden. Hon fantiserade om cyklisten där hon gick vägen fram och målade upp den ena Casanovan efter den andra. Hon skrattade högt och tänkte: Man har inte roligare än man gör sig!

När hon rundade den rödvita fyren hade det börjat skymma. Luften var kyligare och det hade börjat blåsa upp ifrån sydväst. Trots att hon gått i rask takt, hade det tagit henne nära en timma att nå uddens topp. Hon rös till och kände sig plötsligt iakttagen. Hon stirrade upp mot fyrtornet som glimmade vackert i kvällningen - reflekterandes de svaga solstrålarna.
Fönstren liknade speglar och det var omöjligt att se om någon stod där uppe och betraktade henne. Det sades att det spökade i fyren och att fyrljuset levde sitt eget liv.
För det mesta låg fyren dold i mörker men det hände ibland att den började blinka med ett egendomligt rytmiskt sken. Oftast hade det blinkande ljuset varit synligt innan en storm brutit ut eller då annan fara hotat.
”Spöket” fick så klart klä skott för dessa varningar och öborna var inte sena att berätta den ena skrönan efter den andra för var och en som var villiga att höra på. Turisterna brukade flockas som måsar runt fyren under sommarmånaderna och turistbroschyrerna berättade någon historia om en förlist sjökapten som intagit fyren någon gång i slutet på 1800-talet, efter att ha undkommit en storm till havs och lyckats simma iland på ön.

Rädslan till trots och nyfiken som hon var, stegade hon upp för den vita betongtrappan för att känna om dörren till fyren var öppen. Även om hon inte trott att den skulle vara det, så var det med en viss besvikelse som hon släppte dörrhandtaget. Fyren brukade vara öppen mellan 10-17 vissa dagar under sommarhalvåret och sköttes numer ideellt av Fyrens vänner. De hände att någon av dem var kvar på kvällarna men det brukade vara mitt i sommaren. Hon gick ett varv runt fyren och tittade ut över havet. Utsikten var magnifik.
Nästan hela ön syntes och den vackra orange-rosa horisonten som omgav det hela fick henne att dra efter andan. Hon ångrade att hon inte tagit med sig kameran på sin lilla upptäcktsfärd. ”Nåja, det går väl fler tåg”, muttrade hon. Hon skulle definitivt komma tillbaka – med kamera… och matsäck.

Långsamt gick hon tillbaka mot vägen men stannade plötsligt till vid den lilla fyrinfarten.
Här syntes cykelspår igen. Hon såg sig omkring men såg ingenting konstigt - ingen Casanova på cykel i alla fall.
Kanske cyklisten gjort som hon, tagit sig en liten tur och blivit nyfiken på fyren.
Hon undrade om hon skulle stöta på honom längre ner längs udden.
Hon skyndade på sina steg, dels för att hon frös och började känna sig lite hungrig; men också för att blommorna i hennes hand började se något vissna ut. Hon visste att det skulle dröja minst en halvtimma till innan de skulle få vatten. Hon hade trots allt varit ute och strosat runt ön i över tre timmar.

Han betraktade henne med ett leende medan hon stod och såg ut över vattnet.
I sin högra hand höll hon en stor kvast med vildblommor. Den andra handen kupade hon över ögonen medan hon kikade mot horisonten.
Nej, hon är nog ingen vanlig turist, tänkte han, snarare en riktig tokstolla.
Det visste väl varenda människa att man fick huvudvärk av hundkäx!
Det mesta hon faktiskt hade plockat var dessutom ogräs.
Nåja, hon verkar åtminstone tillfreds och stör ju ingen, så då är ju allt gott och väl, resonerade han vidare.
Han såg hur hon granskade cykelspåren nedanför fyren och undrade stilla vadan denna hennes nyfikenhet bottnade i.
Han grunnade på om hon skulle komma tillbaka och vad han i så fall skulle tycka om det.
Han skrattade till och beslöts sig för att han skulle skoja lite med henne.
Hon verkade trots allt rätt modig.

Hon var nästan hemma vid stugan när hon tyckte sig se en blixt fara över himlen.
Vilken tur att jag hann hem, tänkte hon och tittade upp mot skyn. Inte ett moln så långt hon kunde se - och absolut inget regn.
”Konstigt”, muttrade hon. Då såg hon det igen - ljusskimret över himlen.
Hon sprang upp på kullen ovanför stugan och såg ut över havet.
Det var nästan stjärnklart även om det sista av kvällssolen fortfarande spelade över himlen längstbort i väster. Plötsligt såg hon skenet klart och tydligt – det kom från fyren!
Den blinkade till två gånger och blev sedan åter mörk.

Hon stod kvar och tittade mot fyren en lång stund men blinkningarna hade upphört.
Varför hade fyren blinkat ikväll helt plötsligt och bara en sådan kort stund?
Skulle det måhända bli oväder eller ske något annat obehagligt?
Enligt öborna brukade fyren åtminstone blinka i 20 minuter när det var fara å färde.
Hon gick tillbaka mot stugan mycket förundrad. Det hela var ett mysterium.
Imorgon går jag dit igen, bestämde hon resolut.