det är kvällar som dessa

när solen står lågt på himlen

som dina minnen dalar mot jorden

och våra timmar tecknas mot näthinnorna

            när vi blundar

och vi ska lyfta sången

lika finstämt klar mot höjderna

som dagen då du fann din himmel

                      * 

när solen värmer våra tankar mot öppnare sinnen

vet jag att du finns där

att ljuset även rymmer något mer än vad vi ser

dagarna behöver sin guldkant

och höjderna når allt högre i sin iver

kanske ser ingen

saknaden efter de avhållna

efter barndom och rutig filt

efter bilfärd i baksäte

efter den som är du

för dina ord tystnade den dag då pulsen stannade

året när sorgen vävdes

när inslag mötte varp

och vi blev faderslösa

och psalmerna vi valde skälvde i luften

kistan som ställts dit i ditt ställe svarade inte

när vi tog vårt farväl

och vi svalde

ändå fanns så många år att möta

på andra sidan räckvidden

bortom tårar och vemod

utan dig 

utom sig

men vi lever under samma himmel,

samma rymd som du ännu färdas i

och legenden du förde vidare till nästa släktled

            lever kvar

dina tankar föds som våra nu 

i en tid då minnen hägrar 

och skildringar fortlever

jag minns sommaren som övergick i höst

sista gången du ringde

och hur regnet strax innan du reste

förde mig dit på cykel

det var något mellan himlar

något ogreppbart vi instinktivt sökte 

            ett farväl vi ännu inte anade

dagarna innan 

            dina ord blev till minnen

tiden mellan dag och skymning

då skurarna förde oss

med fötter vilande mot trampor

annanstans

var åtanken för färsk

            för att kallas minne

regnbyarna den kvällen hejdade oss

likt en kurir

            i forna kvarter

fastän aningarna ännu inte fanns

bara timmar senare sköljde budet

svallvågor över våra sinnen

dagar fylldes av göromål

för att kväva tankar

hantera sorg

det var tiden då en kvarglömd kopp

gav tid för eftertanke vid diskbaljan

med bilden av ditt dukade köksbord bevarad i blickfältet

boken du läste

smörgåsen du just bitit i

hur allt låg kvar

utan att ens fråga om lov 

hur din cittra väntade stum

på nästa drag

men vi ska spela i samma himlar

vi här och du där

tills jorden möter sin rymd

för det finaste var åren du gav

de var till låns, jag förstår det nu

och med toner som stiger allt högre

och timmarna vilande intill

skiftar perspektiven

det förr så självklara

spinner sig mer ödmjukt än självaste vördnaden

kring den legendar du blev

och ingen anade

vem, där i himlen,

            som spelade på sin cittra

varför den tycktes svalka våra svullna ögon med sånger

hur vi behövde denna omsorg för att gå vidare

musiken var ett medel

ett samröre med det som varit

för oss som var kvar

och ett sätt

            att gå vidare

© Birgitta Wäppling, i mars 2009