utanför hängde novemberregnet som gråa lakan
och mynten räckte inte till mer
än gårdagens bakverk
men vad brydde jag mig om världen
när jag såg dig vid bordet i hörnet
bara några meter från mig

åt helvete med höstrusket
och varför skulle jag ägnat en tanke
åt min torra chokladboll
när dina blickar var som socker
injicerat direkt i ådrorna?

aldrig mer än förstulna blickar
genanta leenden och nickar
varför, varför, varför
hade jag inte modet att slå mig ner
mitt emot dig
på andra sidan den rutiga duken

så en dag, kanske var det i april,
gjorde hon det jag aldrig vågat
och tog platsen vid dig
kaffet smakade med ens bittert
trots alla sockerbitar

varför gick jag aldrig fram
varför hälsade jag aldrig
innan det blev för sent

ingen av oss bröt någonsin tystnaden
men den bröt mig
mitt itu