Det spelar inte så stor roll att min äldsta dotter inte gick ut med toppbetyg...eller att hon glömmer städa sitt rum i 14 dagar...det gör mig inget att hon blänger ilsket ibland när man säger att hon inte får åka på festivaler ensam...för det här är en bit av henne som gör mig stoltare än något annat...

"Mamma idag när jag om min polare skulle ner till stan..så såg vi hur folk gick förbi något och glodde lite...när vi kom dit så såg vi att det låg en man där i gräset...han var helt utslagen och det luktade brännvin om honom...jag gick fram och försökte få kontakt med honom men han svarade inte så jag ringde 112...efter 15 minuter kom amulansen...men mamma det är ju precis på andra sidan ån de har sin station...varför dröjde de så länge? Varför gick alla bara förbi istället för att hjälpa till? Han mådde ju inte bra ju... Ambulansen hämtade honom i alla fall...hoppas han mår bra nu...."

Det är med stolthet i hjärtat som jag skriver detta...för om det finns en sak som jag ville lära mina barn så är det att se till MÄNNISKAN...