Regnet föll som det aldrig gjort förr

Stormen hade tilltagit och alla världens ting var bortblåsta


Mitt i ögat av stormen stod han

Obekymrad

Oberörd



När regndropparna nådde honom stänkte de bara bort, han var skyddad

Hela världen blåste omkring honom men han stod fast som torkat cement

Han gav mig ett kort leende och sa bara

"Ge aldrig upp hoppet om dig själv"


Sedan grep vinden tag i mig och jag såg honom aldrig igen men hans ord ekar fortfarande i mitt sinne


Aldrig kommer de lämna mitt medvetande