"Dömen icke, på det att I icke mån varda dömda;
ty med den dom, varmed I dömen, skolen I varda dömda, och med det mått, varmed I mäten, skall det mätas åt eder". Matt. 7:1,2

Han trodde att jag hade förlåtit, säger han, då han fann min text på en sajt.

Mina vänner på poeter.se har lärt mig "att förlåta är ej detsamma som att ej få berätta."

Att berätta har tjänat till min läkedom. Eftersom jag blev hjärntvättad i så många år har det betytt oändligt mycket för mig att få höra andra poeters kommentarer i denna sak.

Har jag inte den rättigheten att få läka någon gång?

Dessutom har han t.o.m. på senare år i vittnens närvaro bland närstående barn, barnbarn och ingift - där jag själv var med - suttit och förnekat att han slagit mig då en dotter frågade honom. Vad är det då som jag skall förlåta?

Då jag den gången frågade varför han i kommunens handlingar tillstått att det jag hade berättat var sant till 99,9% så svarade han: "Klart att jag sa det som jag trodde att de ville höra."

Det förefaller inte vara någon ny "syndanöd" på gång utan det som oroar honom är att det ska komma fram till dem runt omkring som han fortsätter att utnyttja i kommun och i "de fromma leden"...där han fortsatt sitt teaterspel.

Jag är inte imponerad av denna sista reaktion från honom.

Jag har sagt tidigare och jag säger det igen att jag har inga som helst problem med att förlåta idag. Det ingår i det mest fundamentala i min kristna tro. Däremot har jag problem med att betraktas som lögnerska.

Det är bara det som jag själv betraktar som sanning som kan frigöra mig...inte någon annans övertygelser.