jag ser ett ansikte till varje minne
en vän en käresta en ny bekant
de liksom etsar bilden vid mitt sinne
så att jag kan betrakta det som sant
vi lever ständigt invid stupets brant

så skör är tråden som vi måste följa
liksom Theseus för att ej gå vill
i labyrinten invid havets bölja
ditt ansikte gör bilden vittnesgill
fast aldrig vi får tiden att stå still