Hon stirrar ut i det tomma intet.
Hon funderar över meningen att sitta kvar där hon inte längre kan känna.
Tårarna kommer ännu en gång hon gråter och gråter över något hon inte kan förklara.
Varför ska det vara så i min själ varför är mitt sinne inte lugnt och fridfullt, varför är det såhär jag vaknar ?
Rädslan för misslyckande är så brutal att hon kämpar förtvivlat över att visa att hon minsann inte är misslyckad.
Omvärldens ögon skiter hon i nu, hon vill inte bry sej men gör det ändå.
Inte ens hennes vänner kan hon vända sej till, hon är ensam med sin plåga.
Likt demoner smeker ångesten henne varje minut varje sekund av hennes vardag.
Hon vill dö!
Det finns ingen förklaring över hur hon mår och hon tänker inte försöka förklara detta för alla andra.
Hennes kropp och hennes sinne känns misshandlat och hon kvider i smärta av tankar och oro.
Hjälp är inget alternativ, det funkar inte det vet vi nu.
Sluta pressa sluta försök förstå för det gör ingen. Inte ens hon själv.
Allt är inte självklart här i livet allt är inte så att man kan förklara och säga direkt. Ibland tröttnar man på allt och vill gräva ner sej i trädgården utan att någon vet.
Ibland är ibland och ibland är nu.
Det finns inte.
det går inte.
det är inte.
det gör inte.
Nu är det tid för självförakt och slag.
Jag slår mej själv blodig jag gör det själv, jag kan själv!