Jag löser var bokstav i ditt namn
släpper dem fria
ett och ett
som maskrosens frön
för vinden

fallande dunkatapulterna
skär jordmyllans yta blödande

i minnenas lund begraver jag sorgebandet,
av det som var jag i dig
och dig i mig
intill förvillning

vandrar torrskodd och rakryggad
längs den blinda mulvadens gångar
ända fram
till den punkt där
ljusets bedövning befriar frosten
och vindarna blåser lodräta.