För jag vet att jag skulle kunna skriva dig tiotusen vackra poem och jag skulle kunna tjusa dig till att börja om igen. Men till vilken nytta?
Inte vill jag brinna för den fege, den som bara vill ha och ha, som visserligen ger tillbaka, men som aldrig vågar närma sig sanningen. Den som skrämmer och lockar. Antingen springer man eller så faller man handlöst och drunkar i ett hav av passion. Du sprang för många gånger baby.

På stentrappan utanför HSB mitt i natten satt vi hand mot hand och du erkände att du inte är kär och nöjd i det du har. Och du frågade mig hur jag hade det i mitt. Och jag ljög nog lite för att inte såra, så jag sa inte riktigt hur det var. Och du trevade vidare att det inte är säkert man får det bättre för att man byter och jag instämde med övertygande huvudskakningar.

Jag hoppas att du byter.
För jag vill ju att du ska ha det bra och vara nöjd. Precis som jag.
Sen kan vi mötas som riktiga vänner. Nu är det för spända strängar vi slår an. Jag ber om nätterna att de inte ska brista. För du har ett djup i ditt anlete som tilltalar mig och jag väntar på att få dra ur dig dina innersta tankar och jag vill vara den som räddar och blåser liv i dina dränkta funderingar.
Så är det. Baby.