Milia satte sig på en bänk och tog upp en av kanelbullarna.
Med känslan av att allt hon försökte äta idag skulle växa i munnen och bli oformligt, segt och osväljbart tog hon en tugga. En liten tugga.
Som växte.
Runt henne fullt av människor som skyndade mot olika men säkert viktiga mål. En och annan kände hon igen, en och annan hade hon känt en gång i tiden, de flesta helt okända. Främmande ansikten.
För varje tugga växte kanelbullebiten och Milia kände svetten sippra fram på pannan. Hon kunde inte gärna spotta rätt ut, inte minst med rädslan av att hon då skulle börja kräkas ohejdat.
Rakt ut på trottoaren.
Hämningslöst.
Milia rotade i fickorna efter en bit papper.
Nickade förtvivlat åt förbipasserade som verkade känna igen henne men inte var riktigt säkra.
Med ett sammanpressat leende försökte hon förmå kanelbullebiten - som nu kändes som en hel bulle – att inte växa mer.
Efter en stund fick hon fatt i en korvkioskserviett som blivit liggandes i ena jackfickan och så diskret hon kunde spottade hon ut bullen och slängde den i papperskorgen som var placerad bredvid bänken. Hon andades tungt men lättad. Äta fick hon vänta med.
Minneslabyrinter till gymnasietidens första termin, då när Kalle med bärbar kassettbandspelare gått fram till henne i korridoren, ställt bandspelaren på golvet, tryckt på play och till tonerna av en smäktande tryckare bjudit upp till dans. Förläget hade hon sett sig omkring på alla tysta, nu helt stillastående – som statyer – tonåringar, många med gapande munnar och uppspärrade ögon.
Hennes första instinkt hade varit att vända och springa därifrån men hon förvånade sig själv mest av alla genom att tacka ja och dansa den första av många danser med Kalle.
Kind mot kind. Pulsslag mot pulsslag.