Jag ringer henne sent – alltför sent – och hoppades att hon inte skulle svara. Istället gick telefonsvararen på efter tre ekande signaler. Så jag tog ett djupt andetag och släppte lös en känslostorm:

”Tjena…hej, det är jag. Du vet – jag. Din lilla kringla. Mig som i oss, du och jag, en gång. Förut. Det är torsdag kväll, du är väl ute och springer. Kan inte klandra dig, du var ju alltid på språng. Kommer du ihåg att Wille sa det på nyårsfesten…att jag satt och du sprang. ’Anna springer för att se, hon blir blind i vanligt svennigt lufstempo’ sa han. Men du vet ju hur han är, gamla haschtomten. Fina ögon, det ger jag honom. Stora, brungröna. Smaragd och pepparkaka…vänta, jag ska…så (kort paus).
Förlåt, jag tände en cigg…Lucky Strike. Haha, dina cigaretter: jag hittade dem i byrån i hallen…var det ciggen gjorde att din röst mörknade varje kväll?…Spelar ingen roll nu, antar jag…annars är allt som det var när du lämnade stället…stället och mig. Precis där du lämnade dem, när du lämnade dem. Jag har lägenheten full av dina grejer, Annagrejerna. Alla dina grejer…och dina hårda ord och dina varma ord och dina händer över hela mig. Alla dina ’förlåt’, alla dina ’jag förlåter dig, det är okej. Näspuss nu, vänner nu?’. Alla dina Annagrejer: balkonetter och betongljusstaken eller molnlandskapet av din sextiogradiga bomull…dina bandage och vetekuddar, dina spännen, skärp och glitterbälten, din softa attityd och dina gillrade fallgropar…och alla djupa hål som jag…förlåt. Inte dra upp det igen. Men allt finns här, om du skulle saknat något…dina lösnaglar (spetsiga och elfenbenslika)…dina tårdroppsformade nagelsmycken, ditt asiatiska tingeling och tunna lila slöjan runt dig på överkastet, flor, doftljus och Joni Mitchell som sjöng Lucky girl, babyblå koftan och röda pläden…flytande äppeltvålen, hallonröda badlakanet bredvid mitt gula. Jag har sparat allt…skulle kunna bygga en staty av dem, dina Annagrejer…doften i ett klädesplagg, smaken av ett minne. Vad kan inte det göra med oss, hjärta och hjärnan i samma mixer, släng på locket och tryck på ’Frappé’!…som jag älskade din doft och din örtblomsandedräkt (Salvia Läkerol) – för att dölja dina smygcigg har jag förstått. Varför…varför, varför VARFÖR Anna darling älskade älskade vän älskade jag dig inte såhär mycket när du fanns här livs levande, kött och blod…varför jag var jag inte snällare…närmare? Hur kunde j…förlåt, det är inte meningen att böla…nytt försök: hrm…hur kunde jag låta bli dina söta tekoppsbröst…ditt vänstra och ditt högra…gåshuden…ett födelsemärke…klyftan att kyssa…prrrrrrrrrr!!!…kommer du ihåg att jag lekte motorbåt? Prrrrrrrrr!!! Prrrrrrrrrr! Var det i Grekland eller Barcelona? Jaja…din softa attityd, hur du tassade runt i linne och trosor varje kväll barfota och tyckte golvet var kallt… du och alla dina fallgropar…hur kunde jag bara låta bli att se?! Fattar inte! Fa-tt-ar inte!
Nåja…skit samma. vänta, jag ska tända en ny Lucky Strike…hrm, så ja…jaja. Du skulle se mina lugg nu, den som du alltid sa åt mig att klippa för att den dolde mina ögon. Låt mig säga såhär: jag är glad att den döljer ögonen nu, okej? Glad! Har ingenting att visa någon…Hur som helst. Det är två år sedan och tanken på ditt namn gör mig alldeles tuggummisvag i knäna. Och hur kunde jag – hur kunde jag hur kunde jag hur kunde jag – låta bli att se dina bröst: ditt vänstra och ditt högra…gåshuden…hur kunde jag låta bli – dig. Kyss och kram – jag antar att vi är vänner nu…jag…shit, alltså det här är inte lätt…jag... jag saknar min Anna…Shit! Shit!”
Slut på meddelandet.
Jag drar fingrarna genom luggen (den kittlar min nästipp), fimpar i en keramikmugg med Nalle Puh-motiv, den står kall och tyst vid balkongdörren. Bara en människas fimpar där. Blåser ut slingan och ser den leta sig upp mot himlen.
Stänger dörren och vankar omkring i mitt Annamuseum - vårt kärleksmausoleum - de sista kvarlämningarna av oss.

Här lever jag, har blir jag kvar.

Bland oss.

Bland dig.


REPEAT AND FADE OUT