Solen kämpade för att kunna bryta igenom molnen som hade hopat sig över mig. Känslan att stå helt själv med all världens problem var överhängande. Rädslan kom i omgångar likt ett elektrokardiogram, små elaka pulser som genomborrade min själ. Mitt sinne var våldtaget.

Jag vet att jag stod helt själv, jag vet att min ensamhet vara skapad av mig själv.Jag hade lyckats driva dig ut ur vår tvåsamhet. För jag såg bara världen från mina ögon och bedömde allt därefter. Du tyckte att jag såg på dig som en sekundär uppenbarelse.

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Men min desperata jakt på att inte vara ensam slutade alltid i kaos. Och alla jordens pekfingrar riktade mot mig. Ett avslutat förhållande ledde genast till ett nytt. Inte för att jag hade längtan att älska eller kunna känna kärlek. Jag kunde helt enkelt inte vakna ensam.

Vad jag däremot aldrig såg var alla känslor som jag kontinuerligt trampade ned i träsket fyllt av emotionella katastrofer. Att mitt betende var summan av min längtan att inte vara ensam insåg jag aldrig.....Förrän nu!...Men nu hade jag redan förstört så många strängar på min lyra, att den var ospelbar. Längtan efter att få bli omtyckt började spel roll. Därav den sol som plötsligt lyste upp vägen framför mig, och som på ett effektivt sätt bränt bort de moln som tidigare skuggade min väg.

Men att jag blev tvungen att offra dig...För att kunna nå mig.... Det var oundvikligt.......

Imorgon kommer jag att vakna ensam, i morgon vaknar jag med mig själv. Och för första gången på olidligt länge har jag insett att mitt liv måste levas via mig. Och inte genom någon spillra till spegelbild, skev och konkav. Ett våldtaget sinne var på väg ut i det fria.