Lägger huvudet mot det rutiga örngottet, sjunker ner i kuddens mjuka centrum och skapar den grop som blir så vilsam för nacke och sömn, avslappning i varje muskelfiber, handen söker sig mot tensorsenan och trycket av ett välplacerat finger på bindvävsknutar omän så lätt känns som brännande nålar, knivar och spärrar upp ögonen i nattmörkret. Allt för att stanna av de osynliga ryckningar i benen som skrämmer sömnen på flykten, allt för att sakta vaggas in i sömnens rike.

Lättar på fingrars tryck och snabbt sjunker medvetandet ner i den dvala som lyfter mot sinnets lössläppthet.

Jag ser ett rum i en annan tid. Befinner mig i en skolsal, whiteboardtavlan fylls av uträkningar och ryggtavlan mot klassen visar en ivrighet, en energi över det sinnet är fyllt av hos den som skriver. Spetsen på tuschpennan dansar lätt över tavlan och Einstein gästar med sina tankar. Det vindlar i sinnet, fascinationen över detta, över passionen hos den som förklarar och någonstans lyfter medvetandet över denna enkelhet som detta svåra men för honom simpla framläggs.

"Vad gör han här, på KomVux, bland oss som inte klarade av den grundläggande matematiken?"

Dras snabbt ur klassrummet, ljus flödar, bombarderar ögonen, förhindrar sikten mot publiken där de sitter på läktarna och musiken dunkar mot trumhinnorna, musiken letar sig in i känselnerver och hörselgångar och får det inre att vibrera. Bara jag går mina steg, i linje, tar ansats i foten, balans i kroppen, kontrollerad snurr. Blickarna dras mot oss, magnetiskt, där det synes vara lätt men där golvets tröga friktion under skorna får musklerna i kroppen att jobba så mycket hårdare än vad vanan medger och vi vill roa, locka, få blickar för att vår dans känns äkta. Vi är musik och han för mig runt och i linje, visar upp mig, oss, med osynliga men kännbara riktningsvisningar och vi tolkar musiken med oss själva i symbios och ständig rörelse, framåt under strålkastarna, alltid medvetna om andra pars rörelse. En krock och man åker ut, utdömd att delta, ett steg i fel takt med samma resultat. Rummet står stilla, tiden känns med den evigt stillastående och vi jobbar med glädjen sprutandes över de omringande åskådarna som tjuter fram sina hejarop. Se oss, vi tolkar och underhåller och vi vill, så vill så känna pokalens rundning i våra händer.

Vaknar till med ett ryck, mörkret omsluter och ett ögonblicks famlande på sidan om, känner ett barnhuvud, ser blont hår spreta fram under mjuka duntäcken.

Svävar så iväg mot nästa, öppnar ögonen och drar djupt efter andan, hisnande utsikt med grottvägg och jordgolv, insnärjd i sovsäck, skogen breder ut sig framför mig och mina ögon ser horisonten i gryningen, ser det kröka sig längst bort där i gränsen, synvillan förtjusar och jorddoften accentuerar kylan som borrar sig in i huden. Naturen som vackrast i upplevelse och mitt i den vaknar jag, en utflykt i urmänniskans bo, bland rester från forna tiders rövare och besök av nyfikna djur som strövat runt.

Bärs på toner fram till en öppen bok och tårar väller fram i frustrationen, det är så lätt att förstå, tänkesättet, att inse att det går förstå men att i praktiken utföra det, så lätt och så utförbart svårt, den inre striden, kampen om att nå horisonten och lyckas lösa denna ekvation och den faller ner, hägring som lurar sinnet, att det ska vara så omöjligt och paniken stegrar sig. Visarna på klockan går runt, obarmhärtigt varv på varv och jag sitter med ett enda tidskrävande tal. Det omöjliga blir uppenbart när jag för trehundrasjuttielfte gången försöker genomföra denna uträkning och min lärare säger:

"Men det är ju så enkelt, titta här!"

Och jag rusar ut, flyr in mot närmaste grotthål, en toalett och fäller bittra tårar i handfatet. Jovisst, det är så enkelt, det inser även jag, men allting är relativt och i mitt sinne ser jag stjärnorna i förståelse men snubblar på rotsystem när jag tar sats uppåt. Jag vill sväva ut i universum men dras abrupt ner mot jorden, återkommande och med betydande tyngd i hjärtat.

Vaknar. Ser upp mot taket och de tända stjärnlamporna sprider sitt milda ljus i natten. Tankar snurrar. Det blir ingen mer sömn i natt. Klockan tickar långsamt, allt är stilla.