Vik av i dimman
mot det vackra öde

lär dig gå igen
och stå mot den
bitterkalla tyngden

bröstet bär
och vikten där
har lossnat från ditt axelsvurna lov
att aldrig någonsin förtro dig åt
timglasformen
aftonstormen

räds du allt
så kryp ihop
till ingenting

låt skalet bilda udden
på den kniv du alltid bär
i jorden
i ett stampat golv

där gömt och glömt
är allt du har
och lyckan som du alldrig vann
sår blodfrukt
det fördömdas korn
att rycka upp
och mala ner


Så, i den vindpinade enkelheten
i skuggan av skogsbrynet
stannar du upp och lyssnar
till barndomslekars allvarsklang

och längtar efter ensamheten
i den första kyssen, ögonblicket
som återkommer som ett foto
bakom byrån, bak tapeten

det är där den bor
den sanna ensamheten