Ibland så förstår sig en inte på livet

Vad det ska vara bra för?

Vad vill du mig?

Så skulle väl livet tala om det kunde

Om det förstod sig på mig

Så vilsen och förströdd bland öppna fält på en dag utan ljus

Så försent som det kan bli om det nu skulle bli något av det som blev försenat

Men rollen som det spelar är genomskinlig

Så transparent att flaxa med armarna i tafatta försök att flyga hade givit så mycket mer

Armarna är inga vingar

Men de måste omfamna någon gång

Snart

Klart är att början gick om intet och frågan är

Vem som ska betala för den hora som är det

Som dessutom spatserar runt utan varken glasögon eller linser trots sina abnorma synfel

Irrar och virrar omkring bara för att

Som en sån som verkar intressant och ståtlig i all sin prakt

Men där inuti finns ingenting alls

På ett ungefär likt oändliga tårar som inte syns

Som fyller väskan med tung vätska

Så när ska den få drickas?

Och när ska den som vet kliva upp ur sin dvala?