Månen är, ser du, en putsad silverpeng i fickan på en pojke med glest mellan tänderna och hundra och åter hundra frågor, och tusen och åter tusen (tusen och åter tusen). Ovanför tallarna gnager planeterna, som människorna hittat på namnen på, mot firmamentet, mot firmamentet, mot firmamentet. Jag går och plockar fimpar. Utanför en port sitter en vuxen flicka med bara ben och knäna ihop och håret i en tofs tofs mitt på huvudet och röker: jag försöker slänga ögon åt hennes håll till, som skopade jag ur dem, ögonen: det är, begriper jag efter en stund, min längtan jag slänger, jag knycker till med huvudet och slänger, min stund och min längtan.
Fåglarna är tysta, de tiger väl på pin kiv. Ur ett fönster strömmar sång av Sven Arefeldt, riktig sång och pianomusik om att det kan vara försent, eller helt tillfälligt, förstår du, eller bara på väg bort för den här gången som avtonande: ja, den svällande bröstkorgen, livet, det här livet, livet som strömmar in som ett silverglittrande stim i en solvarm skogssjö och låter ansiktet brista ut i sång och leenden och med öppen mun i ett ropande efter kvinnorna som är allt.