Jag har verkligen ingen. Det finns ingen jag kan gråta hos, tra-ra-ra-ra-ra. Jag vill så gärna gå fram till en kvinna på gatan, lägga händerna på hennes höfter, visa henne att jag är fin, men det kommer mycket snabbt sluta med att hon skriker och slår mig, ropar på hjälp – i sämsta fall tystnar hon, eller kissar på sig av rädsla. Det pratas om poly, men jag vill bara ha en hand som rör vid min rygg, hålla en naken hand som håller min, lägga en hand om en höft och känna en hand som lite lojt, ja, ni vet, grabbar min stjärt (gnugga lakan mot en blöt fitta som möter min hand, krypa ner under täcket och slicka).

För många kvinnor i min ålder, plus femtio, är det en lättnad att få slippa krav på att vara tilldragande. Att äntligen kunna andas ut, kunna gå trottoaren fram utan männens tittande fuktiga – eller torrt stirrande – ögon som halkar och studsar omkring på deras kroppar och som så sanslöst gärna önskar få avsluta sin slippriga promenad i ögonen, landa i en blick – besvarad eller inte, rädd eller nyfiken. Jag är ensam och i mig de feta dammiga resterna av en trasig syltburk som legat vid en stolpe. Jag gav allt jag hade, men det räckte inte. Det är klart jag kroknar lite för varje gång jag blir avvisad, lite till och lite mer. Och det dröjer nog ett par år innan jag börjar räta på mig igen, inte vill jag gå böjd. Inte vill jag ligga under din säng då du hetsigt älskar, rytmiskt, dröjande… inte vill jag ligga där och leta brödsmulor medan du knullar, ja, låt mig ligga där! under din säng och höra när du tar emot och ger, jublar och skriker, åh, låt mig känna hur resåren för varje vått juck och varje stönande motjuck stöter mot min hjässa och mina nackkotor!

Det skramlar i mig då jag strövar över parker och i gallerior, men det hörs inte. Mina tunga svampiga fötter rör sig på linoleumgolvet när jag kommer hem, som går de av sig självt. Alltid något, verkligen och på riktigt alltid något. Lever i sviterna.
*

Jag kan inte göra mer, sha-la-la-la-lala. Jag vill inte vara en ensling, tycker inte det är kul, har inte lust, är i grunden ingen livslång ensling, ingen byfåne, ingen mammas pojke, jag har gått i terapi, ingen quick fix KBT utan på riktigt och i åratal, inte fem gånger eller ett halvår. Jag slutade dricka (eftersom jag började). Men det är meningslöst. Ingenting hjälper och jag drar mig för kyrkan, tillsvidare. Nej, jag har aldrig rökt på eller injicerat, men jag åt en bit haschisch en gång, stor som en kattass. Ångest har jag och oro i mig, men nuförtiden aldrig av den där särskilda sorten som väcks då jag passerar en bar, den som molar och kränger och kryper i en och som går att lindra med ett glas.

Kanske är jag redan på väg in i nästa fas, samtidigt som jag befinner mig avklingande i den förra – sista rycket både bokstavligt och bildligt. Troligen. Rimligen. Säkert. Det är så det ser ut: livet levs knappast från en punkt till en annan - det vet jag ju (och jag tycker mig ha fått ett hägn i sikte, med mina människor, späda och åldrande och de kvicka och snabba ju där mitt i - med mig i begynnande utkanten, stilla och ja gudskelov här, verkligen här, luktande på kottar). Det är en hel del, efter dryga femtio levda år, jag kan påstå att jag verkligen på riktigt vet. Och att jag skriver som jag gör, som jag måste göra (ja, jag vet att jag kan kommunicera med detta material, ty jag är som ni, ni som ungefär mig, i grova drag och i späda entiteter och vill inte, orkar inte ta omvägen via en han eller en hon eller någon annan Anders eller Tomas, Micke eller någon Kattis eller Karin).
*

Det luktar solvarm tall när jag torkar mig med min välhängda handduk i mitt omgjorda badrum. Men i själva verket är det golvbrunnen och kanske den vaga doften av mögel som skjutsar mig femtio år bakåt i tiden. Till då när fukt och mögel och en varm handduk och solvarm tall låg som en duk om mina ögonlock, mitt ansikte och mitt huvud. Ja, som en duk av stilla ömhet.
Hur var sånt där för mitt barn? Jag minns hur jag klappade honom torr. Hur vi ibland lekte tittut med handduken: hans spelande ögon, hans skratt som fick mig att skratta, om inte alltid så ofta, mest var det han som började skratta av mitt, då som liten, och lika mycket nu, som vuxen – vad säger det om mig, att han skrattar med mitt mer än jag med hans, och vad säger det om honom? Att han naturligtvis är bättre, en finare och riktigare människa, vilket gör mig in i kärnan glad, det finns inga ord. Och sedan, hur jag blåste honom bakom öronen och hur han ryckte till, som spann han, så minns jag det, men det var tidigare. Något år före, kanske två.