Med fötterna i det öppna fönstret ligger jag i soffan och tittar ut på asparna som ser ut som en publik eller en bokstavstrogen gospelkör vilken viftar i skiftande intensitet, som dirigerades den av en nyckfull Bob Dylan; ömsom glättigt, ömsom hatiskt. Jag minns: jag tänker att det blev så tydligt där på Västerbron att du inte ville ha mig. Trots att du många år senare sagt, sagt mellan klunkarna av kaffet på allmän plats, att just jag kanske är ditt livs kärlek. I brist på annat eller? Ja, eller för att du i din outsägliga svenska skogsödslighet, med mamma och pappa utan ord för inre liv och mänskliga processer men med singel på gårdsplan och bonat vardagsrumsgolv, med perstorpsplatta och pärlspånt, renat i paraplystället och ordning i garaget… att du faktiskt älskar mig. Fast du ingenting gör eller visar mig för att få mig att förstå. Annat än möjligen det motsatta.

Vi hade legat med varandra igen, en gång till, några år efter att du hade träffat en annan mitt i det som jag uppfattade som en fördjupning i vår begynnande relation, att vi just då du gick var som allra närmast (det gick då för dig för första gången, du ropade i märg). Du kom till mig, den gången, den senare gången, då jag sov över i ett av dina äldre barns rum, vilket för tillfället stod tomt. Du knackade på, kröp ner till mig, drog av dig trosorna på väg ner. Jag fick slicka dig och det gick för mig som i pojkåren, redan innan jag glidit in. Du krafsade fram min längtan till dig, igen. Den jag hade kapslat in, som en cysta, lagd i liksäck. Vi krafsade tillsammans fram. Mig visade det sig. För på Västerbron, samma sommar, gick du alltså ifrån mig. Det var helt enkelt så visuellt bisarrt att dina fötter började röra på sig allt fortare. Du vevade till slut med armarna och spurtade sista biten. Vid Heleneborgsgatan, där jag hunnit ikapp dig för att du stannat och börjat prata med en gammal väninna, som det verkade, som ville du få mig att förstå att det var så, vände du ryggen åt mig då du över axeln, och över solglasögonen, såg mig närma mig dig.

Nu plötsligt vill jag ringa dig, säga det där som inte går att säga, som sällan sägs: jag älskade dig. Jag älskar dig (även om ingenting någonsin är alldeles säkert, förslutet; också om jag ringer dig för att jag är ensam och min kropp behöver bli tagen på, och att det därute finns ytterligare tre som jag skulle kunna säga samma sak till utan att ljuga). Men så börjar jag tänka: jag ser lätt för mig hur jag kommer till dig och hur vi står där i slarvigt belysta hallen och kramas, klär av varandra och hur jag älskar med din nu sedan länge medelålders kropp och du med min; hur jag smeker dig med hela handen mellan benen, min hand vrickande sig som ett ormhuvud eller en spinnande katt, medan du böjer dig och tar min halvslappa kuk i din mun. Lika enkelt hör jag, om jag verkligen skulle ringa, hur överraskad du blir av mina ord och hur du förgäves kväver ett skratt, nervöst eller hånfullt kan jag ju inte veta, troligen bara häpet medkännande, moderligt.

Jag ligger i soffan med fötterna i det öppna fönstret, tittar ut på asparna och gråter, för på radion pratar en människa i en och en halvtimme om sitt liv. Det första han säger är att han troligen ska dö i år. Jag vet inte om det är just därför jag gråter.

*